Almost Crimes (Radio Kills)

Igår kom vi hem igen, efter fem dagar i Småland. Hjärtat är fullt och jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva min festivalupplevelse. Allt var bra förutom de små stormarna av hagel och regn. Det gick att leva med eftersom att alla samlades under ett partytält och hade de trevligaste stunderna.
Jag såg inte så mycket band men Xiu Xiu var helt klart bästa bandet på festivalen. Tredje låten var Joy Divisions "Ceremony", bara en sån sak gör ju en hel festival.
Men som sammanfattning kan man ju säga att.. Det finns många internskämt, många nya och gamla vänner och många galna händelser. Men framförallt, många Kung.

Förresten, se det här om ni vill se världens kanske roligaste stund:

Istället för att åka till Värmland denna gång, åker jag till Småland. Det känns lite som Nils Holgerssons Underbara Resa, fast med mer öl och mindre gäss.
Denna gång bär det av till Emmabodafestivalen för mediokra band men Sveriges bästa festival. Håll tummarna för bra väder, det vill säga, inte för mycket regn.

Missa inte Martin Kellermans sommarprat idag på P1, 13.00!

Jag har, av någon anledning, en förkärlek till långa titlar på skivor eller låtar. Det spelar egentligen ingen roll vad de försöker säga eller vad de betyder, det känns bara lite mer genomtänkt när man faktiskt har tagit sig tid att kalla en låt för Concerning the UFO Sighting Near Highland, Illinois istället för "Untitled" eller, ännu värre! när man döper en låt efter skivans namn, eller tvärtom. Eller kanske till och med heter samma sak som man döper en låt och en skiva till. Det visar på brist av respekt för sina lyssnare. Kom igen, om du lyckas smocka full en skiva med 10-11 låtar med helt olika texter kan du väl åtminstonde ge dem orginella namn? Jag vet, jag vet, det kan tyckas vara lite pretentiöst för det mesta, men det visar bara på fantasi och att det faktiskt är något speciellt man lyssnar på.

Förövrigt köpte jag och Joanna varsin Emmabodabiljett häromdagen. Vilka ska dit? Någon?

Vardagsdiskussion i mitt hem.

Jag: Kan vi inte se en film?
Joanna: Som vad?
Jag: Everything's Gone Green eller The Boys From Brazil?
Joanna: Boys From Brazil är en såndär film jag har bestämt mig för att inte tycka om!
Jag: Men den handlar ju om din favorit-nazist!!

Äntligen har jag, efter att ha tömt internet på information, lyckats spåra upp Everything's Gone Green. Jag vet inte om det kan bli bättre, en film om slackers i Kanada av allas favorit, inklusive min, Douglas Coupland. Inte dåligt, inte dåligt.





ps. Missa förövrigt inte P3 Dokumentär om knarkhandel i Latinamerika idag, 18.03 på P3 (såklart).
Deras program är alltid oklanderligt bra. Om du är intresserad av något de har gjort program av, ladda ner och ladda på mp3-spelaren. Det är perfekt kollektivtrafik-lyssning. ds.

Nedan följer en liten genomgång av Acceleratorfestivalen och förhoppningsvis blir den lite gladare än det förra inlägget. Jag kommer till och med att hylla Bright Eyes en snabbis.

Acceleratorfestivalen, Frescati, Stockholm. Fredag 29/6.
Efter att jag, Joanna, Månsson och Agnes startat med några Kung och spaghetti i Hammarby Sjöstad begav vi oss ut till Universitetet för lite mera öl och ännu mera sällskap. Så fort det är festival vid Frescati är traditionen att sitta under trädet precis vid ingången, vilket har flera fördelar. Blandannat så ser man alla som går in vilket gör det enklare att spana på folk man känner eller tycker att man borde känna.

Jag, Månsson och Emilie vandrade in för första gången för att se Tokyo Police Club på Allhuset, för mig blev det andra gången då de var förband på Ratatats spelning på Debaser. Hela charmen med Tokyo Police Club är att de lyckas dra av i runda slängar hundra låtar på ungefär trettio minuter. Jag har alltid haft en förkärlek för band där sångaren faktiskt spelar ett annat instrument än gitarr när han sjunger. Så gör David Monks i T.P.C, han spelar bas. Det är respektfullt. Problemet med bandet är att ibland kan det bli glest mellan höjdpunkterna. Nature of the Experiment och Your English Is Good är kanon-låtar. Verkligen, men.. Resten.. Jag vet inte, det saknas något.
Det jag gillar är de snabba låtarna, när basen driver fram texten. Men Monks skriver bra texter, i Nature of the experiment sjunger han "We're halfway up the bracket, The rain comes through my jacket" och jag får rysningar varje gång. Det ska bli intressant att se hur deras fullängdare blir nu efter två ep's. Jag ser fram emot det.

Påväg ut från området för att dricka upp den sista ölen såg jag en glimt av The Gossip, något jag önskar att jag inte gjort. Jag står inte ut med att hela bandets image är uppbyggt kring att deras sångare är lesbisk och tjock. Okej? Liksom, vad har det med någonting överhuvudtaget att göra? Jag förstår det bara inte, musiken är väl helt varken bättre eller sämre än annan MTV-rock, men. Nej, bara instinktivt nej.

Kvart i åtta var det så, efter dyr Accelerator-öl, dags för TV on the Radio, som gjorde en av förra årets bästa skivor, Return to Cookie Mountain. Den är superb även om jag saknar lite av ljudet från Desperate Youth, Blood Thirsty Babes från 2004. Jag har för mig att Malena Rydell skrev i DN Kultur igår att stora scenen på Accelerator inte riktigt är deras optimala scen och jag tror det stämmer. Att spela sin svängiga, rätt mörka blandning mellan soul och postpunk i kvällssolen gjorde att charmen försvann från låtar som Wolf Like Me och I Was A Lover. Och det är ändå låtar jag älskar. Alltså, inte sådär att jag lyssnar på dem och tycker om dem, utan att jag får gåshud i ansiktet när jag slår på dem. Men det gick att dansa ändå. TV on the Radio känns fortfarande riktigt spännande sisådär tre år efter debuten. Det ska bli intressant att se vad som händer när nästa skiva kommer.

När TV on the Radio spelat klart var det glassande i kvällssolen medan Peter Bjorn and John spelade i tältet.
Efter det dök äntligen Månssons måste-se-band upp. Modest Mouse.
De lyckades att skapa något så underligt som en hitkavalkad med främst nya låtar. Även några goda klassiker och det kändes fint att se att indie-legendaren Johnny Marr hade lagt ner så mycket arbete att han till och med lärt sig texterna till de äldre låtarna. Det värmde mitt Smiths-hjärta. Något som även värmde det var att se att Johnny Marr fortfarande ser ung och fräsch ut, till skillnad från andra Smiths-medlemmar (se: Andy Rourke och Mike Joyce).
Hursomhelst var Modest Mouse bra och de levde upp till alla förväntningar.

Cansei De Ser Sexy såg jag egentligen för lite av för att kunna uttala mig om, men jag kan tänka mig att det var dans, dålig engelska, neonkläder och allt vad det innebär. Inget negativt med det.

Någonstans här, när jag av någon smart anledning skulle kissa utanför området och precis utanför utgången bestämde mig för att bära en vän så gick mitt armband av. Bästa tillfället, verkligen. Lyckligtvis lyckades jag avleda vakterna från att jag höll i mitt band när jag visade det genom att småprata och vara sådär SUPERTREVLIG som bara jag kan vara. Det var verkligen bäst så, för nu var det hög tid för Interpol, också sådär för andra gången. Första gången var ju såklart på Mondo. Interpol är ett av världens bästa band, även fast de verkar förlora förmågan att röra på sig när de väl står på scen. Paul Banks kommer ut på scen i en mössa (!) och Carlos Dengler med sin nya image, krulligt hår och en mustasch han stulit från någon i en fäktningsscen ála Zorro. Inte för att det spelar någon roll, jag gillade bara den tidigare flörten med fascist-estetik.
Som sagt spelar det ingen roll vad han hade på sig för de gav med sig och spelade Stella Was A Diver And She Was Always Down som extranummer. Det enda de gjorde fel förra spelningen upprättade de nu. Jag vet inte ens om det finns något mer att säga om spelningen. De gamla låtarna var bra. De nya låtarna var bra. Allt var bra. Riktigt bra.
När man ser något sådant är det svårt att sätta det till ord. Jag vet att det är lite det jag ska göra här, men ni får ursäkta för den här gången.

Hursomhelst slutade kvällen där någonstans kring 01.00 och hemfärden gick snabbt men cigaretterna tog slut vilket jag och Månsson löste med en promenad i Sjöstan, där vi till slut hittade ett öppet Statoil. Tack nattöppet liksom.

Acceleratorfestivalen, Frescati, Stockholm. Lördag 30/6.
Dag två började lite senare vid Universitetet, men desto tidigare i Sjöstan. Vi satt på vårat vanliga ställe under trädet och drack mer öl än dagen tidigare. Vi hörde Gruff Rhys, Long Blondes och José González, men ingen brydde sig riktigt. Ända till ungefär en kvart innan Junior Boys skulle gå på scen 2, i tältet. En spelning som började lite segt men kom igång. Jag har hört någonstans ifrån att de ska vara kassa live, men det är absolut inte det intrycket jag fick. Jag vet inte om det har någonting att göra med att när jag och Månsson gick ut för att ta en cigg i mitten av spelningen, så träffade vi på Terry Ericsson, men jag vill gärna tro det. När In The Morning satte igång var det en helt ny stämning. Allt blev helt plötsligt hårdare, snabbare och bättre. Alla låtar efter den, även de lite segare gamla låtarna blev svängiga och gjorde mig glad. Mer gitarr än vanligtvis och mer bas. Det är så det ska låta. Jag gillar att bli överraskad och det gjorde Junior Boys mig verkligen. Riktigt bra melodier och drag. Tack!

Att se Jens Lekman brukar vara ett nöje. Speciellt utomhus. Men den här gången, nja.. Jag vet inte riktigt. Kanske var det den underliga duetten med Frida Hyvönen som förstörde det. Okej, det var en fin låt, men jag avskyr Frida Hyvönen. Jag hade hellre sett att Jens hade delat sin duett (och sin kyss) med Miss Li som är tusen gånger bättre än den där Hyvönen. Det var kul att höra, såsom jag förstod det, att At The Drive-In Bingo är den nya singeln, för det är en underskattad låt. Det var även fint att höra Black Cab för första gången på länge. Men, hela grejen med att snabba upp och förändra låtarna gör mig lite besviken. Visst, jag förstår att man som musiker måste utvecklas hela tiden och göra om, göra nytt, men.. Det är ju orginalen jag älskar! Det antar jag att alla andra gör också.
Nej, det känns lite som att allas älskling Jens har börjat få lite hybris han med. Det är alltså inte bara boy-genius Conor Oberst som har drabbats av detta virus, även våran svenska boy-wonder. Det är de enkla låtarna som är de bästa. Gå tillbaka till att spela in låtarna helt själv och dumpa bandet. Du är bäst med en ukelele eller en gitarr och resten inspelat på en dator eller bandspelare. Det är så det ska vara, det är så jag vill ha det och det står jag vid.

Att bara på någon timma gå från ett ganska slött uppträdande från alla ovanstående artister till ett riktigt shownummer, det händer inte ofta. Jag antar att det var därför Accelerator bokade Rufus Wainwright, för där har vi ett shownummer. Från en seg start med avbrytande av låtar för att dra anekdoter om kärleksaffärer med nordiska män till ett fint pianonummer av Leonard Cohens Hallelujah i Jeff Buckley-tappning, iförd i morgonrock som såg dyr ut, och vidare till ett Judy Garland-dansnummer med koreograferad dans(!).
Det var en show att se, tråkigt nog att han inte drar av någon av sina ordentligt bra låtar utan håller sig till vad jag bara kan gissa är nytt material.

Vid den här tiden hade solen gått ner och alla sätt och frös när helt plötsligt området framför stora scenen spärras av och små emo-popare körs bort i förmån för en stor gaffeltruck som uppenbart bara var där för att lyfta upp Conor Oberts stora ego på scen. Eller möjligtvis pianon. När Bright Eyes
såväl går på, ovanligt väl i tid, är det på något vis lite läskigt att se en person man sett upp till, framförallt den där gången han skulle spela på Cirkus, men fick reda på att Clear Channel är delägare av den lokalen och därmed fick spelningen flyttad till Münchenbryggeriet, har förvandlats till någon sorts.. Jesus-figur. Han har drabbats av något storhetsvansinne. Men, nog om hur besviken jag blev.
Han spelade Gold Mine Gutted, och det var nog för att väga upp allt dåligt. Dessutom spelade han At The Bottom Of Everything, vilket är en låt jag älskat ända sen den hette We Must Sing.
" We must memorize nine numbers and deny we have a soul
Into this endless race for property and privilege to be won
We must run, we must run, we must run"
DET är otroligt bra. Men nya skivan, Cassadaga, är en skiva man inte ens orkar lyssna två gånger på. Country-rock / arenarock-grejen förstår jag inte. Conor, du är inte den nya Messias, du är bara en kille som mådde riktigt dåligt en gång i tiden och nu verkar du inte göra det, så då är det enklare att skriva texter om absolut ingenting alls. Nej, släpp en ny skiva som Digital Ash In A Digital Urn eller släpp en ny skiva med Desaparecidos så blir jag glad.

Överlag var Accelerator iallafall väldigt bra. Men jag saknar band som Voxtrot, Polyphonic Spree och The National.
Och så är jag lite arg över att Cold War Kids och framförallt Holy Fuck ställde in.
Dessutom är jag besviken på mig själv för att jag inte drog arslet ur vagnen och såg Digitalism.
Men, tack Luger, för en bra festival. Jag hoppas ni gör det ännu bättre nästa år.

Var på Accelerator igår och i förrigår. Det kommer ett inlägg om allt som var bra där men här följer en text bestående av besvikelse.

Bright Eyes har länge haft en speciell plats i mitt hjärta och jag har sett dem live ett par gånger, både som Bright Eyes och bara som Conor Oberst. Conor har alltid lyckats göra någonting nytt för varje skiva och skriva ordentligt fina texter. Men.. den senaste skivan var helt meningslös att lyssna på. Detta gjorde att mina förväntningar på spelningen på Accelerator inte var så höga. Och bra var väl det, för hade jag haft höga förväntningar hade det här varit ett hatiskt blogg-inlägg.

Det som har gjort Bright Eyes till det där lilla extra är alla små fina grejer i låtarna. Sättet Conor sjunger på, går upp och sen ner under en snabb tid och han vet precis när han ska ta en liten paus i en mening som gör att det har ett eftertryck. Allt det där gör att det blir någonting speciellt. Nu har han helt plötsligt bestämt sig för att istället behålla de små sakerna som gör det så fint, så ska han och hans band (som förövrigt bestod av två trummisar, någonting jag väntat på länge) fläska på så mycket att ljudbilden gör ont i huvudet. Istället för en andningspaus kommer ett trumsolo eller arenarock-gitarrer. Det blir jag otroligt besviken över. Nej, om inget drastiskt händer med Conor Oberst's jesus-komplex och U2-drömmar så ger jag upp på honom.