Almost Crimes (Radio Kills)

Nedan följer en liten genomgång av Acceleratorfestivalen och förhoppningsvis blir den lite gladare än det förra inlägget. Jag kommer till och med att hylla Bright Eyes en snabbis.

Acceleratorfestivalen, Frescati, Stockholm. Fredag 29/6.
Efter att jag, Joanna, Månsson och Agnes startat med några Kung och spaghetti i Hammarby Sjöstad begav vi oss ut till Universitetet för lite mera öl och ännu mera sällskap. Så fort det är festival vid Frescati är traditionen att sitta under trädet precis vid ingången, vilket har flera fördelar. Blandannat så ser man alla som går in vilket gör det enklare att spana på folk man känner eller tycker att man borde känna.

Jag, Månsson och Emilie vandrade in för första gången för att se Tokyo Police Club på Allhuset, för mig blev det andra gången då de var förband på Ratatats spelning på Debaser. Hela charmen med Tokyo Police Club är att de lyckas dra av i runda slängar hundra låtar på ungefär trettio minuter. Jag har alltid haft en förkärlek för band där sångaren faktiskt spelar ett annat instrument än gitarr när han sjunger. Så gör David Monks i T.P.C, han spelar bas. Det är respektfullt. Problemet med bandet är att ibland kan det bli glest mellan höjdpunkterna. Nature of the Experiment och Your English Is Good är kanon-låtar. Verkligen, men.. Resten.. Jag vet inte, det saknas något.
Det jag gillar är de snabba låtarna, när basen driver fram texten. Men Monks skriver bra texter, i Nature of the experiment sjunger han "We're halfway up the bracket, The rain comes through my jacket" och jag får rysningar varje gång. Det ska bli intressant att se hur deras fullängdare blir nu efter två ep's. Jag ser fram emot det.

Påväg ut från området för att dricka upp den sista ölen såg jag en glimt av The Gossip, något jag önskar att jag inte gjort. Jag står inte ut med att hela bandets image är uppbyggt kring att deras sångare är lesbisk och tjock. Okej? Liksom, vad har det med någonting överhuvudtaget att göra? Jag förstår det bara inte, musiken är väl helt varken bättre eller sämre än annan MTV-rock, men. Nej, bara instinktivt nej.

Kvart i åtta var det så, efter dyr Accelerator-öl, dags för TV on the Radio, som gjorde en av förra årets bästa skivor, Return to Cookie Mountain. Den är superb även om jag saknar lite av ljudet från Desperate Youth, Blood Thirsty Babes från 2004. Jag har för mig att Malena Rydell skrev i DN Kultur igår att stora scenen på Accelerator inte riktigt är deras optimala scen och jag tror det stämmer. Att spela sin svängiga, rätt mörka blandning mellan soul och postpunk i kvällssolen gjorde att charmen försvann från låtar som Wolf Like Me och I Was A Lover. Och det är ändå låtar jag älskar. Alltså, inte sådär att jag lyssnar på dem och tycker om dem, utan att jag får gåshud i ansiktet när jag slår på dem. Men det gick att dansa ändå. TV on the Radio känns fortfarande riktigt spännande sisådär tre år efter debuten. Det ska bli intressant att se vad som händer när nästa skiva kommer.

När TV on the Radio spelat klart var det glassande i kvällssolen medan Peter Bjorn and John spelade i tältet.
Efter det dök äntligen Månssons måste-se-band upp. Modest Mouse.
De lyckades att skapa något så underligt som en hitkavalkad med främst nya låtar. Även några goda klassiker och det kändes fint att se att indie-legendaren Johnny Marr hade lagt ner så mycket arbete att han till och med lärt sig texterna till de äldre låtarna. Det värmde mitt Smiths-hjärta. Något som även värmde det var att se att Johnny Marr fortfarande ser ung och fräsch ut, till skillnad från andra Smiths-medlemmar (se: Andy Rourke och Mike Joyce).
Hursomhelst var Modest Mouse bra och de levde upp till alla förväntningar.

Cansei De Ser Sexy såg jag egentligen för lite av för att kunna uttala mig om, men jag kan tänka mig att det var dans, dålig engelska, neonkläder och allt vad det innebär. Inget negativt med det.

Någonstans här, när jag av någon smart anledning skulle kissa utanför området och precis utanför utgången bestämde mig för att bära en vän så gick mitt armband av. Bästa tillfället, verkligen. Lyckligtvis lyckades jag avleda vakterna från att jag höll i mitt band när jag visade det genom att småprata och vara sådär SUPERTREVLIG som bara jag kan vara. Det var verkligen bäst så, för nu var det hög tid för Interpol, också sådär för andra gången. Första gången var ju såklart på Mondo. Interpol är ett av världens bästa band, även fast de verkar förlora förmågan att röra på sig när de väl står på scen. Paul Banks kommer ut på scen i en mössa (!) och Carlos Dengler med sin nya image, krulligt hår och en mustasch han stulit från någon i en fäktningsscen ála Zorro. Inte för att det spelar någon roll, jag gillade bara den tidigare flörten med fascist-estetik.
Som sagt spelar det ingen roll vad han hade på sig för de gav med sig och spelade Stella Was A Diver And She Was Always Down som extranummer. Det enda de gjorde fel förra spelningen upprättade de nu. Jag vet inte ens om det finns något mer att säga om spelningen. De gamla låtarna var bra. De nya låtarna var bra. Allt var bra. Riktigt bra.
När man ser något sådant är det svårt att sätta det till ord. Jag vet att det är lite det jag ska göra här, men ni får ursäkta för den här gången.

Hursomhelst slutade kvällen där någonstans kring 01.00 och hemfärden gick snabbt men cigaretterna tog slut vilket jag och Månsson löste med en promenad i Sjöstan, där vi till slut hittade ett öppet Statoil. Tack nattöppet liksom.