Almost Crimes (Radio Kills)

Så fort Horatio Caine (dvs. David Caruso, som förövrigt var fantastisk i NYPD Blue) i CSI Miami pratar med ett barn eller går över till reklam så får jag kalla kårar längs ryggraden. 1. Han är så otroligt smörig. 2. Ingen kan väl tro att han är en välmenande person när han beter sig sådär. 3. Han bara spyr ur sig klyschor, han säger egentligen ingenting alls! 4. VAD FAN MENAS MED ATT HAN STÄNDIGt HAR SOLGLASÖGON PÅ SIG?

Jämför Horatio Caine med herr Gil Grissom i traditionsenliga, "vanliga", CSI. De är skådespelare på helt olika plan. Gil Grissom (William Petersen, innan CSI en av de sämsta skådespelarna i amerikanska, såkallad TV-movies) citerar ju Shakespeare fram och tillbaka. Det David Carusos karaktär är grundad på, helt byggd på, är "räddaren i nöden", den stora starka polisen som ska lösa alla problem för den lilla människan. Alltså, what the fuck?

Nej, lägg ner CSI Miami och använd pengarna till att göra CSI NY till en helt okej serie istället!

Ibland när man kommer igång med skrivandet, bloggandet osv så har det en tendens att bara fortsätta av rena farten.
Helt appropå det senaste inlägget så kommer här ett till.



Hur kan man inte älska en person som ser ut såhär och dessutom gör en fin cover på Nico's These Days?
St. Vincent - These Days.

Ibland känns livet mest som den största ångestscenen någonsin, i Royal Tenenbaums, där Luke Wilsons karaktär Richie försöker ta livet av sig. Det känns alltså inte så bra.

Jag fyller år den sextonde november och har alltså därmed gjort planer för att ha någon slags tillställning.
Idag läser jag att Wes Anderson kommer till Stockholms Filmfestival med sin nya film The Darjeeling Limited, och ska bli tilldelad Stockholms Filmfestivals Visionary Award. Detta betyder att det kommer vara en så kallad Face2Face med nämnda man, något jag otroligt gärna skulle vilja gå på. Förra året (eller om det var året innan) var det David Lynch som satt i samma sits, då var jag inte lika intresserad på riktigt som jag är nu.
När tror ni att Wes Anderson kommer då? Jo! Den sextonde november..

Livet skiner inte alltid på en helt enkelt.
Äsch, jag får väl nöja mig med Anton Corbijn istället.

Det är sådana här tomma söndagar som kommer att definera året 2007 när det börjar dra ihop sig till årsskifte. Jag har fortfarande inte lyckats få tag i ett tidsfördriv som jag inte tröttnar på efter fem minuter och det börjar tära på en efter ett tag.

Hursomhelst visades ju sista Sopranos-avsnittet ikväll och det var väl en behållning i sig, men nu är det över.
Ska rycka upp mig inom en snar framtid, det vill säga, efter löning. Klippa mig, skaffa nya kläder, nytt liv helt enkelt, en aning bort från den här hopplösa lunken. Det ska nog gå bra, ska ni se.

Har du någonsin tyckt att Arcade Fire är världens bästa band? Eller har du kanske inte tyckt att de var världens bästa band, men skriver förbaskat bra melodier och texter? Vad fan, du behöver inte tycka något om dem, du behöver inte ens ha hört talas om dem för att tycka att det här är fantastiskt: http://beonlineb.com/click_around.html

Ett program som alla älskar, men det alldeles för sällan skrivs någonting om. Det tänkte jag ändra på nu, med tanke på det senaste avsnittet jag såg, Blue Harvet heter det, första avsnittet på den senaste säsongen.

Hela avsnittet är en parodi på Star Wars, och om det är någon som överhuvudtaget ser det så hade Robot Chicken ett Star Wars-parodi-avsnitt för några månader sen, det var inte så fantastiskt men det är en rätt värd serie.
I slutet har Peter och Chris en diskussion kring att Peter precis berättat klart "hela" Star Wars. Det roliga inställer sig när man vet att Seth Green (Chris) är en av skaparna till Robot Chicken. Dessutom görs ju Peters röst av Seth MacFarlane, som är skaparen av Family Guy. Läs och njut (du har en minut eller två att avvara, tro mig!)

Chris: Didn't Robot Chicken already do this three months ago?
Peter: I wouldn't worry about it, Chris. I don't even think people are aware of that show's existence.
Chris: Well, I don't know, Dad. I think a decent number of people watch it.
Peter: Oh, really? Define 'decent'.
Chris: I think it's the highest rated show on Cartoon Network, and the Star Wars episode doubled that audience.
Peter: Well, yeah. But double ten people is like twenty people. So, uh, what kind of numbers are we talking about here, you know?
Chris: Don't be glib about this stuff, Dad. It's a legitimate show and they beat you to the punch.
Peter: Uh, I don't know about that, Chris. To me, a legitimate show is on ABC, CBS, NBC... you know, one of the real networks.
Chris: Hahaha. I don't know about that, Dad.
Peter: And besides, what's up with that fifteen minute runtime? What is that? It's like fifteen minutes of guys playing with Star Wars dolls. Oh yay!
Chris: Oh, so you do know the show!
Peter: I read part of a review online. I am not a fan.
Chris: You know, Dad. You're a real jerk!

Igår var jag på Café Edenborg i Gamla Stan för release-fest för Femkul, och innan dess var jag på middag hemma hos Ina. Nu är jag hemma innan fritids börjar igen, ibland är det värt med håltimma på en timma och fyrtiofem minuter. Med tanke på hur kasst jag mår och hur lite jag sovit så hade jag nog spytt om jag inte hade fått komma hem och sätta mig ner.

Både helgen och igår var kul, men helgen var fantastisk, allt gick rätt och allt var kul.
Ikväll ser det ut som att jag måste rucka på mina principer och göra det omöjliga: gå på Baba Sonic. Det ska nog gå bra ändå, jag börjar ju inte förän elva imorgon.

Har dessutom blivit lite halvt förälskad i Kate Nash, bara låten Mouthwash (för att vara lite mer fräsch än att nämna den förövrigt fantastiska Foundations) är en superb låt,  det är pianot som gör det.