Almost Crimes (Radio Kills)

Acceleratorfestivalen, Frescati, Stockholm. Lördag 30/6.
Dag två började lite senare vid Universitetet, men desto tidigare i Sjöstan. Vi satt på vårat vanliga ställe under trädet och drack mer öl än dagen tidigare. Vi hörde Gruff Rhys, Long Blondes och José González, men ingen brydde sig riktigt. Ända till ungefär en kvart innan Junior Boys skulle gå på scen 2, i tältet. En spelning som började lite segt men kom igång. Jag har hört någonstans ifrån att de ska vara kassa live, men det är absolut inte det intrycket jag fick. Jag vet inte om det har någonting att göra med att när jag och Månsson gick ut för att ta en cigg i mitten av spelningen, så träffade vi på Terry Ericsson, men jag vill gärna tro det. När In The Morning satte igång var det en helt ny stämning. Allt blev helt plötsligt hårdare, snabbare och bättre. Alla låtar efter den, även de lite segare gamla låtarna blev svängiga och gjorde mig glad. Mer gitarr än vanligtvis och mer bas. Det är så det ska låta. Jag gillar att bli överraskad och det gjorde Junior Boys mig verkligen. Riktigt bra melodier och drag. Tack!

Att se Jens Lekman brukar vara ett nöje. Speciellt utomhus. Men den här gången, nja.. Jag vet inte riktigt. Kanske var det den underliga duetten med Frida Hyvönen som förstörde det. Okej, det var en fin låt, men jag avskyr Frida Hyvönen. Jag hade hellre sett att Jens hade delat sin duett (och sin kyss) med Miss Li som är tusen gånger bättre än den där Hyvönen. Det var kul att höra, såsom jag förstod det, att At The Drive-In Bingo är den nya singeln, för det är en underskattad låt. Det var även fint att höra Black Cab för första gången på länge. Men, hela grejen med att snabba upp och förändra låtarna gör mig lite besviken. Visst, jag förstår att man som musiker måste utvecklas hela tiden och göra om, göra nytt, men.. Det är ju orginalen jag älskar! Det antar jag att alla andra gör också.
Nej, det känns lite som att allas älskling Jens har börjat få lite hybris han med. Det är alltså inte bara boy-genius Conor Oberst som har drabbats av detta virus, även våran svenska boy-wonder. Det är de enkla låtarna som är de bästa. Gå tillbaka till att spela in låtarna helt själv och dumpa bandet. Du är bäst med en ukelele eller en gitarr och resten inspelat på en dator eller bandspelare. Det är så det ska vara, det är så jag vill ha det och det står jag vid.

Att bara på någon timma gå från ett ganska slött uppträdande från alla ovanstående artister till ett riktigt shownummer, det händer inte ofta. Jag antar att det var därför Accelerator bokade Rufus Wainwright, för där har vi ett shownummer. Från en seg start med avbrytande av låtar för att dra anekdoter om kärleksaffärer med nordiska män till ett fint pianonummer av Leonard Cohens Hallelujah i Jeff Buckley-tappning, iförd i morgonrock som såg dyr ut, och vidare till ett Judy Garland-dansnummer med koreograferad dans(!).
Det var en show att se, tråkigt nog att han inte drar av någon av sina ordentligt bra låtar utan håller sig till vad jag bara kan gissa är nytt material.

Vid den här tiden hade solen gått ner och alla sätt och frös när helt plötsligt området framför stora scenen spärras av och små emo-popare körs bort i förmån för en stor gaffeltruck som uppenbart bara var där för att lyfta upp Conor Oberts stora ego på scen. Eller möjligtvis pianon. När Bright Eyes
såväl går på, ovanligt väl i tid, är det på något vis lite läskigt att se en person man sett upp till, framförallt den där gången han skulle spela på Cirkus, men fick reda på att Clear Channel är delägare av den lokalen och därmed fick spelningen flyttad till Münchenbryggeriet, har förvandlats till någon sorts.. Jesus-figur. Han har drabbats av något storhetsvansinne. Men, nog om hur besviken jag blev.
Han spelade Gold Mine Gutted, och det var nog för att väga upp allt dåligt. Dessutom spelade han At The Bottom Of Everything, vilket är en låt jag älskat ända sen den hette We Must Sing.
" We must memorize nine numbers and deny we have a soul
Into this endless race for property and privilege to be won
We must run, we must run, we must run"
DET är otroligt bra. Men nya skivan, Cassadaga, är en skiva man inte ens orkar lyssna två gånger på. Country-rock / arenarock-grejen förstår jag inte. Conor, du är inte den nya Messias, du är bara en kille som mådde riktigt dåligt en gång i tiden och nu verkar du inte göra det, så då är det enklare att skriva texter om absolut ingenting alls. Nej, släpp en ny skiva som Digital Ash In A Digital Urn eller släpp en ny skiva med Desaparecidos så blir jag glad.

Överlag var Accelerator iallafall väldigt bra. Men jag saknar band som Voxtrot, Polyphonic Spree och The National.
Och så är jag lite arg över att Cold War Kids och framförallt Holy Fuck ställde in.
Dessutom är jag besviken på mig själv för att jag inte drog arslet ur vagnen och såg Digitalism.
Men, tack Luger, för en bra festival. Jag hoppas ni gör det ännu bättre nästa år.