Almost Crimes (Radio Kills)

"So let the people talk
This Monday morning walk
Right past the fabulous mess we're in
It's gonna be a beautiful day
So do the bluebirds say
As I take your hand
And you take my kiss
And I take the world"

Jag skulle vilja prata lite om Patrick Wolf's nya, The Magic Position.
Då menar jag inte skivan, alltså. Utan spåret.
Anledningen till att jag bara pratar om spåret The Magic Position är att jag faktiskt inte har lyssnat på någon annan låt på skivan The Magic Position. Jag vill nog inte lyssna på någon annan låt. Patrick Wolf är jävligt duktig, men det här är en sorts känsla jag aldrig fått från honom förut.
Jag vill att den som läser det här, lyssnar på låten The Magic Position. Anledningen är att när jag lyssnar på den fylls jag av glädje. Jag vill att mitt liv ska vara som låten The Magic Position! Jag vill att allt ska kännas såhär! Jag blir sprallig och lycklig av den här låten, jag känner mig som ett litet barn.

"And I know how you've hurt
And been dragged through the dirt
But come on get back up
It's the time to live
So give your love to me
I'm gonna keep it carefully
So deep in the treasure chest below my breast"

Resten av skivan bryr jag mig inte om, och det är ändå Patrick Wolf vi pratar om, som jag älskar. Allt han gjort tidigare har varit bra, men här är det för mycket kärlek för att kunna lyssna på någon annan låt.

Patrick Wolf - The Magic Position

Den här låten gör mig lycklig.

Grattis till Stephen Fry som fyller 50 år idag.
Och framförallt, grattis till alla som såg Stephen Fry: The Secret Life of the Manic Depressive som gick på SVT häromdagen. Det var en utomordentlig dokumentär utan att vara lagt åt "buhu"-hållet. Han förklarade bara sakligt hur han kom på att han var bipolär och hur det visade sig i hans ungdom.

För er som inte såg den hoppas jag att den går i repris.

Igår gick sista avsnittet av Life On Mars, denna fantastiskt brittiska serie. Sista avsnitten kan inte ha gjort någon besviken, det var i precis samma stuk som resten av serien har varit. Helt otroligt jävla bra för att vara ärlig. Rysningar och skratt hela tiden. Jag vet inte ens om jag har så mycket att säga, jag ska inte spoila om det är någon som inte sett det sista avsnittet än men det var bara så fantastiskt.

Och för två avsnitt sedan, när Sam presenterar sig och sin "fru" som Tony och Cherie Blair och deras vän, Gene Hunt, som Gordon Brown. Alla kanske inte fattar, men de som gör det vet hur fantastiskt roligt det är. Och när Sam berättar för hela gänget att de kommer att styras av Margaret Thatcher inom en snar framtid och Gene Hunt svarar: "There will never be a woman prime minister as long as I have a hole in my arse."
Fantastiskt. Men jag bävar den amerikanska versionen. De kan inte göra en The Office och fortfarande göra det sevärt. Det går bara inte. Bara att David E. Kelly skriver manus är ju en anledning till att skjuta sig i huvudet. Okej, han har gjort Boston Public och Boston Legal som är sevärda, men inte mer. Absolut inte rysningar och skratt.

Igår var det planeringsdag och kickoff på jobbet. Det vill säga att jag satt på möten mellan åtta och tolv och cyklade igenom halva Tyresö mellan ett och tre. Det var inte så farligt som det låter. Jag har kommit fram till att jag faktiskt har en kondition, men den tas bara fram när jag verkligen behöver det.

Idag blir andra riktiga arbetsdagen och jag är peppad, även om det är jävligt tidigt. Jobbar heltid hela den här veckan och några dagar i nästa, fram tills skolstarten, och det känns bra. Har även fått pengar nu så jag är jävligt sugen på att göra massa grejer. Om det är någon som vill ha något för sig - hör av er. Jag är pepp.

Nej, nu ska jag borsta tänderna och åka till jobbet.

Idag lyckades jag både med att gå på en arbetsintervju och att få ett jobb. Båda skedde på samma ställe. Jag börjar jobba på måndag och det är jag jävligt nöjd med.

Annars lyssnar jag just nu på Kevin Drew's skiva Spirit If. Allt som har kommit i kontakt med Broken Social Scene är ju faktiskt guld. Om det känns lite för indiepopigt så kolla in den kanadensiska rapparen K-Os' senaste skiva Atlantis (Hymns for Disco), den är också riktigt bra. Och Kevin Drew hjälper till med sången på en låt.

Jag är glad.

Häromdagen när jag satt och väntade på en buss och lyssnade på musik kom en person förbi på cykel och nickade lite trevligt åt mig och det tog väl ungefär fem sekunder innan det klickade och jag förstod att det var min gamla dagislärare, Uffe, som cyklade förbi med vad som såg ut som en kostymnisse på en cykel brevid.
Det är liksom lite det som är grejen med att bo kvar i samma område år in och år ut. Även om man kanske inte känner varandra speciellt bra, aldrig har träffats eller så, så vet man fortfarande vem alla är. Eller åtminstonde, känner igen dem.

Min familj har bott i samma område i över femtio år. Mina morföräldrar byggde ett hus här när det egentligen bara var ett sågverk och gamla sommarstugor i området. Efter tio år byggde de en dansbana och ett folkets hus och hade tillställningar. Det växte till ett område med flera villor. Flera av villorna i närheten av mina morföräldrars hus ser nästan exakt likadana ut som orginalhuset. Huset som min mormor och morfar ritade och byggde helt själva. Jag har fått höra alla anekdoter om familjerna som bor/bodde i närheten och historien om när min mamma cyklade in i en stor pall med tegelstenar och fick allt över sig och när min moster hade hand om hästar vid Drevviken, stället där det nu står en länga med ett femtiotal hus som ser exakt likadana och inte stod där för tre år sedan. Man ser hur området förändras och hur folket byts ut. Man vet ungefär vilka alla är, man känner folket som äger pizzerian och Konsumet och man vet att killen som ägde tobaksaffären tidigare sålde sprit och knark från lastkajen. Man visste även att det inte var så himla svårt för kids att köpa cigg där om man kom in när ingen var i närheten.

Nackdelarna med att bo kvar i samma området i cirka tjugo år är ju att alla personer man inte riktigt gillat också bor kvar. Killarna som gick i nian och hängde med sina mopeder nere i centrum om nätterna på nittotalet har skaffat barn och jobbar som snickare eller elmontör och bor kvar där deras föräldrar en gång flyttade in för att det var ett så himla idylliskt ställe att bo på. Tills posten, biblioteket, polisen och allt annat vettigt lades ner för att allt skulle centraliseras.

Det fanns en tid när jag bodde här, när jag bodde precis där Konsum låg (innan det blev Vivo), när jag fick låtsas att jag inte tillhörde min familj. Det fanns en tid när jag och min mammas barndomskompis' son (krångligt), Stefan, blev jagade från Lyckebyskolan påväg hem av nazister i bilar och på mopeder. Såna där trevliga killar som man har byggt Nattbuss 807 på, ni vet? Det fanns en tid när man sköt emot min mamma med luftgevär, förstörde våran fina röda Fiat, brände ner lokaler min mamma hade hand om, och stod utanför våran balkong klockan fem på tisdagsnätter och spelade musik, bara för att jävlas.

Men det fanns även en tid när alla tog tag i det och körde iväg idioterna. Det fanns en tid när det var så himla mycket enklare att se vem som var god och vem som var ond. När de onda gick omkring med hakkors på sig och skrek åt en. Nu vet man inte vem som vill köra hem alla invandrare och starta ett nytt raskrig, nu syns det inte. De döljer det så himla mycket bättre.

Det fanns en tid när jättetrevliga Conny, som jobbade i kassan på Konsum och studerade till polis, blev rånad en gång i månaden. Det fanns även en tid när jag blev jagad hem från skolan, de dagar jag inte gick hem med huvudvärk, inte av nazister utan av folk som jag hade gått i samma klass som sen jag började skolan. Jag har kommit över det där och kräver ingen sympati eller så. Jag har inget tyck-synd-om-mig-komplex, jag har bara ett jävligt stort intresse för att berätta om det, för det är en helt annan tid. Eller, det känns som en helt annan tid, det är egentligen samma sak.

Jag förväntar mig inte att någon har läst så här långt men av de cirka 20 år jag har bott här så har jag kommit till en slutsats.

Jag måste flytta härifrån.

Känner att jag behöver kommentera det här. Bilden kommer från Aftonbladet och har med att David Beckham fortfarande inte spelat för sitt amerikanska klubblag även fast han kostade kring 300 miljoners miljarder dollar att köpa från ett spanskt lag som betalade 200 miljoners miljarder euro för honom.
Är det ingen som börjar tycka att det här är lite löjligt? Jag skrattade när ett lag ville betala 80 miljoner svenska kronor för Zlatan Ibrahimovic. Liksom.. Vad fan? Vad är det som gör hans arbete så himla värt? Fotbollsspelare är inte längre fotbollsspelare, idrottsmän är inte längre idrottsmän, idrottsmän är reklamskyltar. Och reklam, det tjänar man pengar på. De som styr idrotten nuförtiden är affärsmän. Människor som, tillexempel den som det talas mest om, Roman Abramovitj, en otroligt korrupt person som helt enkelt hade kontakter med skummisar när Sovjetunionen brakade samman och helt enkelt lyckades bli en oligark som stal naturresurser som tillhörde det ryska folket. Eller ta den som är uppe på löpsedlarna nu, den här thailändaren som har gett Sven-Göran Eriksson 700 miljoner för att bygga ett fotbollslag i Manchester. Herregud, det är en korrupt politiker som inte kan förklara vart han har fått de här 700 miljonerna ifrån.

Är det verkligen såna personer ni vill ha i sporten? Det tvivlar jag på.
Och bort med brottslingar ur idrotten.