Det är någonting vi fjärmar oss från.
När jag var kring femton-sexton så hade jag ständigt den där känslan av utanförskap krypandes längs med ryggraden.
Jag vet inte om det handlar om behovet för isolation eller på grund av att man själv definerar hur man är genom att stöta bort alla andra, men när jag tänker tillbaka till de längder jag ändå gick till, framförallt i mitt eget huvud, för att ta avstånd från resten av världen, först genom att definera mina politiska åsikter till ytterkanten av det vänstra perspektivet (något jag förövrigt fortfarande gör och alltid kommer att göra), och sedan genom att kasta mig head over heels in i en subkultur som självmant definerar sig genom en "vi mot dem"-idé.
Problemet jag kan känna idag är att jag, när jag var femton, ändå faktiskt hade personer omkring mig som kunde relatera till det jag gick igenom. Personer som kunde bekräfta att det var ett gemensamt utanförskap man gick igenom. Man kan liksom stå tiotusen människor tryckta emot ett kravallstaket, med händer sträckta så långt fram det bara går för att komma i Morrisseys närhet, och låta det bevisa att alla andra inte fattar vad världen går ut på.
Men till slut börjar man fråga sig: Är det här ett utanförskap? Är det verkligen att vara utanför tillsammans? Speciellt när gruppen utgör en så stor del av befolkningen. Den delen av befolkningen som ställer sig i milslånga köer för att titta på Kent, eller den delen av befolkningen som höjer Markus Krunegårds skiva till absurda höjder?
Jag låter inte längre definera mig genom mitt kulturella utanförskap till resten av världen, det är inte längre vad alienation går ut på för mig. Kulturella upplevelser är något vi har tillsammans. Det utanförskap jag numer kan känna är inte ett självpåtvingat, det är någonting som är ofrivilligt. Någonting ingen av oss kan styra mer än till ens personliga sfär. Jag kan välja att slänga reklamfolders som kommer, istället för att läsa dem. Jag kan välja att inte låta konsumptionshetsen överta mig och att inte låta det fungera som ett sömnpiller för mina tankar, känslor och min ilska.
Istället låter jag den kulturella delen av livet fungera som en avslappning, ett sätt att stänga av från världen, ibland att reflektera över den ur ett annat perspektiv.
Nu är bara problemet att det blivit svårt att finna någon som vill stå i kö med mig, ingen som vill följa med och titta på band som spelar..
Jag vet inte om det är en grym ironi eller om det bara är ett slag i ansiktet, men speciellt kul, det är det inte.
Jag vet inte om det handlar om behovet för isolation eller på grund av att man själv definerar hur man är genom att stöta bort alla andra, men när jag tänker tillbaka till de längder jag ändå gick till, framförallt i mitt eget huvud, för att ta avstånd från resten av världen, först genom att definera mina politiska åsikter till ytterkanten av det vänstra perspektivet (något jag förövrigt fortfarande gör och alltid kommer att göra), och sedan genom att kasta mig head over heels in i en subkultur som självmant definerar sig genom en "vi mot dem"-idé.
Problemet jag kan känna idag är att jag, när jag var femton, ändå faktiskt hade personer omkring mig som kunde relatera till det jag gick igenom. Personer som kunde bekräfta att det var ett gemensamt utanförskap man gick igenom. Man kan liksom stå tiotusen människor tryckta emot ett kravallstaket, med händer sträckta så långt fram det bara går för att komma i Morrisseys närhet, och låta det bevisa att alla andra inte fattar vad världen går ut på.
Men till slut börjar man fråga sig: Är det här ett utanförskap? Är det verkligen att vara utanför tillsammans? Speciellt när gruppen utgör en så stor del av befolkningen. Den delen av befolkningen som ställer sig i milslånga köer för att titta på Kent, eller den delen av befolkningen som höjer Markus Krunegårds skiva till absurda höjder?
Jag låter inte längre definera mig genom mitt kulturella utanförskap till resten av världen, det är inte längre vad alienation går ut på för mig. Kulturella upplevelser är något vi har tillsammans. Det utanförskap jag numer kan känna är inte ett självpåtvingat, det är någonting som är ofrivilligt. Någonting ingen av oss kan styra mer än till ens personliga sfär. Jag kan välja att slänga reklamfolders som kommer, istället för att läsa dem. Jag kan välja att inte låta konsumptionshetsen överta mig och att inte låta det fungera som ett sömnpiller för mina tankar, känslor och min ilska.
Istället låter jag den kulturella delen av livet fungera som en avslappning, ett sätt att stänga av från världen, ibland att reflektera över den ur ett annat perspektiv.
Nu är bara problemet att det blivit svårt att finna någon som vill stå i kö med mig, ingen som vill följa med och titta på band som spelar..
Jag vet inte om det är en grym ironi eller om det bara är ett slag i ansiktet, men speciellt kul, det är det inte.
