This Charming Man.
Jag har följt den här nya diskussionen/hypen/trenden som Nöjesguiden skrev om, och Expressen sen hakade på.
"Trenden" jag pratar om är såklart om neo-grabbar, killar som, jag citerar: "..både kramas och brottas, syr och renoverar hemma och gör en grej av det. [...] Ständigt återkommer de till kramandet i sitt resonemang, för de här unga männen pratar hela tiden om sin vänskap. De vårdar den ömt, pratar om sina polare och bekräftar ständigt varandra som mjuka och fina. Att veta det är att vara det. Det här är de fina killarna, som varken är homofober eller misogyna våldsfetishister."
Första gången jag läste artikeln så tänkte jag, jamen, fan vad bra! Men när jag sen började tänka efter vad de egentligen säger så blir jag arg. Det står nämligen även såhär precis i början av det där stycket: "Men nu har en helt ny typ av grabbighet börjat gro: neograbbarna!"
De flesta av sakerna på testet av "Vilken neograbb är du?" Vilken neograbb är du? är för mig rätt uppenbart självklara. Okej att det inte är det för andra kanske, men, att krama sina vänner när man träffar dem, oberoende av kön är väl en självklarhet?
Varför skulle det vara något nytt och en "ny sorts grabbighet" för? Indiekids har ju gjort det sen innan Morrissey började sjunga att det är hemskt att någon så stilig ens bryr sig. Varför skulle det vara en ny sorts grabbighet, när det egentligen är en grabbighet som bara alltid hamnat i skymundan för fotbollskravaller, våldtäkter, misshandelsfall och oprovocerat våld?
Vad skulle nu hända om Nöjesguiden gick ut med en neo-brudighet? En brudighet där tjejer lagar bilar, hellre slåss än kramas och skriker könsord åt varandra? Skulle inte det tolkas som rätt.. sexistiskt?
Jag säger såhär, jag tänker inte ha någon ångest för vad resten av mitt kön gör, det finns inget kollektivt ansvar för män, lika lite som det finns ett kollektivt ansvar hos kvinnor eller svarta eller judar. Jag kommer däremot alltid bekämpa det genom att faktiskt leva det livet jag vill leva. Jag tänker fortsätta krama mina manliga och kvinnliga vänner och jag tänker fortsätta identifiera mig med "kvinnliga" attribut, inte för att de är kvinnliga, utan för att de faktiskt stämmer in på vem jag är!
"Trenden" jag pratar om är såklart om neo-grabbar, killar som, jag citerar: "..både kramas och brottas, syr och renoverar hemma och gör en grej av det. [...] Ständigt återkommer de till kramandet i sitt resonemang, för de här unga männen pratar hela tiden om sin vänskap. De vårdar den ömt, pratar om sina polare och bekräftar ständigt varandra som mjuka och fina. Att veta det är att vara det. Det här är de fina killarna, som varken är homofober eller misogyna våldsfetishister."
Första gången jag läste artikeln så tänkte jag, jamen, fan vad bra! Men när jag sen började tänka efter vad de egentligen säger så blir jag arg. Det står nämligen även såhär precis i början av det där stycket: "Men nu har en helt ny typ av grabbighet börjat gro: neograbbarna!"
De flesta av sakerna på testet av "Vilken neograbb är du?" Vilken neograbb är du? är för mig rätt uppenbart självklara. Okej att det inte är det för andra kanske, men, att krama sina vänner när man träffar dem, oberoende av kön är väl en självklarhet?
Varför skulle det vara något nytt och en "ny sorts grabbighet" för? Indiekids har ju gjort det sen innan Morrissey började sjunga att det är hemskt att någon så stilig ens bryr sig. Varför skulle det vara en ny sorts grabbighet, när det egentligen är en grabbighet som bara alltid hamnat i skymundan för fotbollskravaller, våldtäkter, misshandelsfall och oprovocerat våld?
Vad skulle nu hända om Nöjesguiden gick ut med en neo-brudighet? En brudighet där tjejer lagar bilar, hellre slåss än kramas och skriker könsord åt varandra? Skulle inte det tolkas som rätt.. sexistiskt?
Jag säger såhär, jag tänker inte ha någon ångest för vad resten av mitt kön gör, det finns inget kollektivt ansvar för män, lika lite som det finns ett kollektivt ansvar hos kvinnor eller svarta eller judar. Jag kommer däremot alltid bekämpa det genom att faktiskt leva det livet jag vill leva. Jag tänker fortsätta krama mina manliga och kvinnliga vänner och jag tänker fortsätta identifiera mig med "kvinnliga" attribut, inte för att de är kvinnliga, utan för att de faktiskt stämmer in på vem jag är!
The Language of Cities.
Idag var jag inne i stan för att få tillbaka pengar från Södra Teatern, eftersom Explosions In The Sky ställde in sin spelning. Vädret var superbt, men det enda jag kunde tänka på när jag åkte buss igenom söder, något jag brukar förnöja mig med, då jag inte gillar att åka tunnelbana, var att det känns främmande med fina, gamla hus i Stockholm.
Som förortsbarn är jag inte direkt bortskämd med fina lägenhets-hus, utan snarare så att förorten trycker ner fula höghus så långt ner i halsen på en att man nästan slutar andas. Vem var det tillexempel som kom på den underbara idén att, när vi ändå ska bygga en miljon lägenheter, kan vi inte göra dem så horribelt fula som vi bara kan? Lite sådär bara för att jävlas.
Mitt hus, i min förort, har en finfin front av vitt tegel med orangea balkonger i plåt. Ja, ja, jag vet 1970-talet, men det kan väl ändå inte ha ansetts som snyggt, inte ens då?
Okej, att det var ett dyrt projekt att bygga en MILJON lägenheter, men kom igen, varför ska vi som bor här behöva lida för att vi inte har råd, eller lust, att bo i stan? Nej, jag tycker att det är dags att vi avskaffar den här jävla bostadssegregationen! Jag vill också bo i ett hus från tjugotalet kring Vitabergsparken! Varför får jag inte det?
Ja! Just det, jag har inte en miljon liggandes över på något konto, eller i aktier. Jag får väl helt enkelt satsa på att vinna på något sorts lotteri för att ha ett startkapital för att kunna ta ett lån. Ett lån som, ovanpå mina 40.000:- i skuld till CSN, jag aldrig någonsin skulle kunna betala tillbaka.
Det ska bli intressant att se hur det går med lägenhetspriserna när marknaden blir översvämmad av bostadsrätter. Ni vet, sådär som den borgerliga alliansen vill.
Synd för dem att det inte riktigt verkar som att någon vill köpa en trea i en alldeles för nedgången förort som ingen satsar pengar på. Jag skulle inte vilja lägga ut mellan 500.000 och en miljon på "få" bo i en förort på den mörka sidan av månen.
Som förortsbarn är jag inte direkt bortskämd med fina lägenhets-hus, utan snarare så att förorten trycker ner fula höghus så långt ner i halsen på en att man nästan slutar andas. Vem var det tillexempel som kom på den underbara idén att, när vi ändå ska bygga en miljon lägenheter, kan vi inte göra dem så horribelt fula som vi bara kan? Lite sådär bara för att jävlas.
Mitt hus, i min förort, har en finfin front av vitt tegel med orangea balkonger i plåt. Ja, ja, jag vet 1970-talet, men det kan väl ändå inte ha ansetts som snyggt, inte ens då?
Okej, att det var ett dyrt projekt att bygga en MILJON lägenheter, men kom igen, varför ska vi som bor här behöva lida för att vi inte har råd, eller lust, att bo i stan? Nej, jag tycker att det är dags att vi avskaffar den här jävla bostadssegregationen! Jag vill också bo i ett hus från tjugotalet kring Vitabergsparken! Varför får jag inte det?
Ja! Just det, jag har inte en miljon liggandes över på något konto, eller i aktier. Jag får väl helt enkelt satsa på att vinna på något sorts lotteri för att ha ett startkapital för att kunna ta ett lån. Ett lån som, ovanpå mina 40.000:- i skuld till CSN, jag aldrig någonsin skulle kunna betala tillbaka.
Det ska bli intressant att se hur det går med lägenhetspriserna när marknaden blir översvämmad av bostadsrätter. Ni vet, sådär som den borgerliga alliansen vill.
Synd för dem att det inte riktigt verkar som att någon vill köpa en trea i en alldeles för nedgången förort som ingen satsar pengar på. Jag skulle inte vilja lägga ut mellan 500.000 och en miljon på "få" bo i en förort på den mörka sidan av månen.
Willow.
Just för tillfället är det enda jag riktigt lyssnar på postrock. Denna otroliga genre som jag inte förstått varför inte alla bara älskar av hela sitt hjärta. För några månader sen, när det här enstaka lyssnandet övergick i besatthet slog jag emot huvudådern i guldgruvan, nämligen The Silent Ballet De har allt du kan tänka dig. Ladda ner deras samlingar. Otroliga.
Och helt plötsligt låg där en hel värld framför mig. Från Explosions in the Sky, Godspeed, Do Make Say Think och hela det där överflödet av kanadensisk postrock, till musik från alla jordens hörn. Japan! Finland! Sverige! Frankrike! Australien! England! Belgien! Ja, det kommer överallt ifrån, men i det tysta. Sedan den dagen har jag inte ens tid att lyssna på allting. Men några guldkorn har jag allt hittat. Sweek, från Belgien, med den underbara skivan The Unbelievable Cinematic Crash.
Laura, från Australien. Med ett låtnamn som: It's Kind of Like the Innocent Smiles You Get at the Beginning of a Relationship Before You Fuck Everything Up, kan det ju bara inte vara dåligt.
Och självklart God is an Astronaut. Alltså! Det kan ju inte slå fel.
Häromveckan snubblade jag på en CDR med ett band som heter Willow, hade aldrig hört talas om dem förut, men jag chansade och vilken chansning det var! Jag vet inte så mycket mer om dem än att de är ifrån Georgia (precis som Maserati!) och att de låter fantastiskt, men här är deras Myspace
Och här är en mp3:a: Willow - Untitled 2 (yousendit-länk, bara så du vet.)
Och helt plötsligt låg där en hel värld framför mig. Från Explosions in the Sky, Godspeed, Do Make Say Think och hela det där överflödet av kanadensisk postrock, till musik från alla jordens hörn. Japan! Finland! Sverige! Frankrike! Australien! England! Belgien! Ja, det kommer överallt ifrån, men i det tysta. Sedan den dagen har jag inte ens tid att lyssna på allting. Men några guldkorn har jag allt hittat. Sweek, från Belgien, med den underbara skivan The Unbelievable Cinematic Crash.
Laura, från Australien. Med ett låtnamn som: It's Kind of Like the Innocent Smiles You Get at the Beginning of a Relationship Before You Fuck Everything Up, kan det ju bara inte vara dåligt.
Och självklart God is an Astronaut. Alltså! Det kan ju inte slå fel.
Häromveckan snubblade jag på en CDR med ett band som heter Willow, hade aldrig hört talas om dem förut, men jag chansade och vilken chansning det var! Jag vet inte så mycket mer om dem än att de är ifrån Georgia (precis som Maserati!) och att de låter fantastiskt, men här är deras Myspace
Och här är en mp3:a: Willow - Untitled 2 (yousendit-länk, bara så du vet.)
Blogg-fenomenet.
Varför inte? De är väl ungefär orden som får beskriva mitt blogg-skapande. Jag trodde aldrig att det skulle gå såhär långt, men tji fick jag. Har inte riktigt bestämt vilken inriktning jag ska ha. Det känns som att alla bloggar man halkar in på har en inriktning. Mp3-bloggarna, "Hej mitt liv är jättejobbigt"-bloggarna, Sport-bloggarna och så självklart de som jag själv hamnar in i: de som inte riktigt än vet vad de ska skriva om. Alla har en blogg men det verkar inte som om de flesta egentligen skriver.
Nu har jag hört att det är "hippt" att lägga ner sin blogg. Linda Skugge gör det, Fredrik Virtanen gör det och hela det där gänget, ni vet. Jag är egentligen trött på hela blogg-fenomenet. Det verkar gå ut på folks andra internet-aktivitet. Ni vet, logga in på communitys, googla saker som egentligen inte borde bloggas på och självklart: porr.
Nu har jag hört att det är "hippt" att lägga ner sin blogg. Linda Skugge gör det, Fredrik Virtanen gör det och hela det där gänget, ni vet. Jag är egentligen trött på hela blogg-fenomenet. Det verkar gå ut på folks andra internet-aktivitet. Ni vet, logga in på communitys, googla saker som egentligen inte borde bloggas på och självklart: porr.
