Almost Crimes (Radio Kills)

Tjugo procent av jordens befolkning avverkar åttio procent av jordens resurser.

Jag tror det säger lite om hur absurt man lever nu för tiden. Vet inte om jag har så mycket mer att säga men jag hoppas på att vi ser en förändring snart, börjar bli trött på det här.
En gång i tiden var jag politiskt aktiv och kämpade och gnodde tills jag blev trött på alla andras brist på engagemang och tappade mitt eget. Nu blir jag bara uppgiven och ledsen när jag hör alla fakta och statistik på vad folk gör för att förstöra istället för att göra om, göra rätt.

Och det handlar bara inte om den globala uppvärmning och andra diverse mode-ord. Det handlar framförallt om konsumptionen, det är det som är problemet. Det är produktionen och konsumtionen som orsakar global uppvärmning, det är våran ständiga överproduktion och överkonsumtion som i slutändan kommer orsaka våran undergång. Vi lever i en nedåtgående spiral och det är inte människans fel, det är den kapitalistiska världsordningen som förorsakar det här. Karl Marx förutspådde för en himla massa år sedan att kapitalismen är en ideologi, en ordning, som i slutändan kommer att förstöra sig själv. Problemet är att planeten och mänskligheten hamnar i kläm.

Det är systemet det är fel på, inte mänskligheten.
Missuppfatta mig inte, jag har inte tappat hoppet, kände bara för att vara lite dystopisk.
En dag kommer en förändring att komma och tro mig, innan dess är min aktivitet i full gång.

Jag måste bara få säga en sak utan att låta självgod. Jag är så jävla stolt över mig själv.
För ungefär tre år sedan hade jag ingen aning om någonting. Visste inte vad jag ville göra, vad jag ville bli, vem jag var.

När jag gick gymnasiet var jag hopplöst meningslös. Jag gick inte ens dit. "Tog studenten" med (mer än) undermåliga betyg och lade mig direkt in i arbetslöshetens lata vardag och låg kvar där till och från i två - tre år. Sen gick jag en sån där onödig kurs genom arbetsförmedlingen och fick en praktikplats på en skola. Och bara sådär slog det mig: det är det jag vill göra med mitt liv. Jag vill jobba inom skolan. Framförallt inom fritids. Det är precis det jag vill ägna mitt liv åt. Jag skiter i om det är ett underskattat arbete eller att jag antagligen aldrig kommer tjäna mer än 19000 före skatt, i månaden. Det gör ingenting - för det är det här jag vill. Jag mår bra av det, får ut någonting av det, presterar så bra jag kan. Någonting jag aldrig känt eller gjort förut.

Jag är stolt över att jag har pluggat upp nästan alla mina betyg för att jag ska kunna läsa till fritidsledare och jag är stolt över att jag skaffat mig ett jobb där jag är uppskattad och där jag tycker om att vara, att åka till och att vara på.

Från att ha varit deprimerad, trött, arbetslös, fet, meningslös och alldeles för tillbakalagd, till det här! Vilken succé. Jag är glad!

Tjejen här ovanför och jag har delat många fantastiska stunder sedan vi först träffades den 7:e juli 2005. Alla stunder har i praktiken varit galna och underbara. Hon känner mig ut och in och har varit mitt stöd i många situationer jag inte har klarat av att hantera helt själv. Nu bor hon i det anglosaxiska riket vilket gör att vi inte ses lika ofta som vi borde göra, men det kan jag hantera för jag vet att hon vet att jag finns här när hon är på besök och då är det precis som det varit de senaste två åren. Vi har hamnat på konstiga fester, vi har sett band spela och vi har varit sidekicks till varann länge och kommer fortsätta vara det. All kärlek till Amanda!

Min serie fortsätter.

Tjejen här ovan och jag har gått hand i hand i, vad är det?, fem eller sex år nu. Hela vårat förhållande startade med att jag var obehaglig och tog reda på vem hon var sedan jag sett henne på bussar i mitt område. Sen lyckades jag charma henne på något vis och vi var tillsammans i två år. Tjejen är ovan är min bästa på alla sätt och vis. Ina och jag har känt varandra så länge att jag kan förutse vad hon ska göra i situationer och jag tror nog att hon kan göra detsamma med mig. Jag älskar dig, min bästis.