Finding Forever.
Sitter och lyssnar på Common's nya skiva och jag slås framförallt av "hitten", Drivin' Me Crazy, med Lily Allen.
Det är ett par grejer som gör att jag har blivit kär i den här låten. Nummer ett är vilka jävla bra texter Common skriver. Bara låtraderna: "Doing all she can for a man and a baby, Driving herself crazy like the astronaut lady" och "Relationships can be dead but look live to us, I guess we all been through it, where we try too much, Losing yourself and your line and stuff" och det andra är att det är precis såhär som Lily Allens röst passar bäst.
Har inte hunnit lyssna på resten av skivan än, Drivin' Me Crazy står på repeat.
Ikväll blir det iallafall http://www.klubbfit.se/, jag antar att vi syns där.
Bless This Morning Year.
Alltid när jag ligger och ska somna om nätterna, ni vet när tankarna flyter iväg sådär, kommer jag på saker att skriva om här, men när jag vaknar om morgonen har de gått om intet. Bland annat har jag tänkt skriva en hyllningskrönika till Freaks & Geeks och de renodlat bra ungdomsserierna som sänts de senaste åren (Spung och Skins), men det känns lite som att sparka in öppna dörrar.
En annan tanke jag har haft är att skriva om hur mycket jag älskar, och då menar jag verkligen älskar, en helt ny blyertspenna. Ni vet, när udden är sådär bra och vass att det bara blir roligt att skriva. Sen insåg jag att det var ett ganska meningslöst ämne att ta upp.
Nu ska jag istället komma till något jag lovat att göra. Häromdagen såg jag äntligen Everything's Gone Green, skriven av Douglas Coupland. Något jag skjutit upp att göra länge, helt utan anledning. Jag önskar nu att jag sett den direkt, av ett par anledningar. Framför allt herr Couplands manus, tvetydigheten i användandet av ordet green i titeln, Paulo Costanzo och att jag bara älskar såna där, vad man brukar kalla "indie"-filmer, där allt är lite vemodigt och där filmen egentligen inte handlar om historien utan om personerna. Händelserna i filmen är egentligen bara till för att spegla figurerna, inte tvärtom, vilket är rätt ovanligt i filmbranschen. Om ni kan få tag i den, se den.
Och så måste jag också säga, om ni kan "få tag i" Caspian's skiva "The Four Trees", gör det, för jag vill bara gråta när jag hör den här musiken. Det är så jävla bra.
En annan tanke jag har haft är att skriva om hur mycket jag älskar, och då menar jag verkligen älskar, en helt ny blyertspenna. Ni vet, när udden är sådär bra och vass att det bara blir roligt att skriva. Sen insåg jag att det var ett ganska meningslöst ämne att ta upp.
Nu ska jag istället komma till något jag lovat att göra. Häromdagen såg jag äntligen Everything's Gone Green, skriven av Douglas Coupland. Något jag skjutit upp att göra länge, helt utan anledning. Jag önskar nu att jag sett den direkt, av ett par anledningar. Framför allt herr Couplands manus, tvetydigheten i användandet av ordet green i titeln, Paulo Costanzo och att jag bara älskar såna där, vad man brukar kalla "indie"-filmer, där allt är lite vemodigt och där filmen egentligen inte handlar om historien utan om personerna. Händelserna i filmen är egentligen bara till för att spegla figurerna, inte tvärtom, vilket är rätt ovanligt i filmbranschen. Om ni kan få tag i den, se den.
Och så måste jag också säga, om ni kan "få tag i" Caspian's skiva "The Four Trees", gör det, för jag vill bara gråta när jag hör den här musiken. Det är så jävla bra.
Mirrored.
När Battles släppte videon till Atlas, den här fantastiska låten, så blev jag så chockerad över hur bra det var att jag glömde att lyssna på resten av skivan. När nu videon kommer till låten Tonto blir jag sådär igen. Den är så fantastiskt bra att jag blir helt till mig.
Inte många kommer att tycka att det här är bra. Många kommer att tycka att det är för stökigt och konstigt, precis som med Atlas, men herregud, jag tror att jag älskar det.
Och videon till Atlas:
Inte många kommer att tycka att det här är bra. Många kommer att tycka att det är för stökigt och konstigt, precis som med Atlas, men herregud, jag tror att jag älskar det.
Och videon till Atlas:
Soviet Kitsch.
Tänkte jag skulle liva upp stämningen i bloggen med lite klassisk historierevisionism alá Josef Stalin.
Together We Will Live Forever
Något jag har fastnat för: Film-musik. Alltså, inte soundtracket, utan snarare det man kallar "score", alltså bakgrundsmusiken. Ta bara ett sådant exempel som Michael Andrews score till Donnie Darko, jag vet inte om jag någonsin hört något bättre. Eller Nick Cave och Warren Ellis score till The Proposition, en film som i och för sig fick alldeles för lite kredd eller uppmärksamhet, i jämförelse med hur bra den var..
Och nu! Nu har jag upptäckt Clint Mansells score till The Fountain, av Darren Aronofsky, som han spelat in tillsammans med Kronos Quartet och Mogwai (Bara en sån sak!). Den är bisarrt bra, det är sån där musik som, om du lyssnar på den i hörlurar på tillexempel en buss, tunnelbana eller till och med promenad, så får den en att kännas som att man vandrar omkring i en film, eller åtminstonde, att man är statist.
Och nu! Nu har jag upptäckt Clint Mansells score till The Fountain, av Darren Aronofsky, som han spelat in tillsammans med Kronos Quartet och Mogwai (Bara en sån sak!). Den är bisarrt bra, det är sån där musik som, om du lyssnar på den i hörlurar på tillexempel en buss, tunnelbana eller till och med promenad, så får den en att kännas som att man vandrar omkring i en film, eller åtminstonde, att man är statist.
We rule the school.
Idag blev jag väckt efter fem timmars sömn för att vikariera som lärare på skolan jag jobbar på. Kändes lite underligt med tanke på att jag inte alls är kvalificerad, men det gjorde inget. Tvåans matte klarar jag med miniräknare iallafall..
Jag minns när man var liten och ens klassföreståndare alltid hade en bok som lästes under ett par veckor och hur mycket jag älskade att bara sitta och lyssna på "Tordyveln flyger i skymningen" - en bok som vi tvingade fram våran lärare att läsa minst två-tre gånger under ett par år.
Idag gjorde jag just det här. Jag läste ur "Den fantastiska räven" av Roald Dahl (en bok som förövrigt allas favorit Wes Anderson ska filmatisera, en animerad film som kommer ut om två år.) och det kändes sådär bra och mysigt att bara sitta och ha högläsning.
Förövrigt måste jag säga att det känns lite malplacerat att gå omkring i högstadielokaler igen, såhär sex år efter att jag slutat högstadiet själv. Jag trevs aldrig i högstadiet, men det finns ändå någon romantisering kring just den tiden av livet. En tid jag helst vill glömma. Nu får jag göra om det, men med aningen mera kontroll.
Jag minns när man var liten och ens klassföreståndare alltid hade en bok som lästes under ett par veckor och hur mycket jag älskade att bara sitta och lyssna på "Tordyveln flyger i skymningen" - en bok som vi tvingade fram våran lärare att läsa minst två-tre gånger under ett par år.
Idag gjorde jag just det här. Jag läste ur "Den fantastiska räven" av Roald Dahl (en bok som förövrigt allas favorit Wes Anderson ska filmatisera, en animerad film som kommer ut om två år.) och det kändes sådär bra och mysigt att bara sitta och ha högläsning.
Förövrigt måste jag säga att det känns lite malplacerat att gå omkring i högstadielokaler igen, såhär sex år efter att jag slutat högstadiet själv. Jag trevs aldrig i högstadiet, men det finns ändå någon romantisering kring just den tiden av livet. En tid jag helst vill glömma. Nu får jag göra om det, men med aningen mera kontroll.
