The Kids Don't Stand A Chance.
Så blev det ju Acceleratorfestivalen 2008 för mig också efter att Emilie hört av sig för att göra mig sällskap. Det blev en ytterst fantastisk upplevelse.
Först såg jag andra halvan av Stars spelning, en rätt seg tillställning med miserabelt ljud, men som de flesta borde veta redan nu har Stars låtunderlaget för att aldrig göra en dålig spelning. De var dock bättre när de spelade 2005.
Sen blev det The Teenagers i solen, också här var det tekniska problem, ironiskt nog var det synthen som spökade för Teenagers, något som en rätt stor del av deras låtar byggs kring. På bilden ovanför ser ni de svenska tjejer som bandet ville ha som dansare under kvasi-hiten "Homecoming", en rätt charmig gest ändå.
Efter några öl i solen och trängsel var det dags för årets största indie-hype; Vampire Weekend, och hur otroligt superbt var det inte? De leverade hela vägen, charm, melodier, texter och drag, de har allt. Behöver nog inte säga så mycket mer, alla har redan övertygats om storheten. Det kan bara gå uppåt för Vampire Weekend.
En liten försening senare var det Duffys tur att glänsa. Synd att hon inte gjorde det, hon har ju både röstpotential och utseende för sig. Det kändes helt enkelt lite för tillrättalagt för att jag skulle kunna dras med på riktigt. Men fortsätter hon såhär kommer nästa skiva bli ett mästerverk i 60-tals-pastisch och wailande.
MGMT som jag, även fast jag uppskattar skivan, inte förväntade mig så mycket av gjorde ändå en rätt bra spelning som kändes lite solblekt vid vissa tillfällen, skulle nog hellre se dem på ett ställe som Debaser, var på något vis lite för mycket utrymme för deras emellanåt sjukt underliga blandning av Beatles-pop och folkrock. Men de kommer tillbaka inom några månader, förhoppningsvis med bra utgång.
Vid elva-tiden var det så dags för discohouse i form av Hercules & Love Affair, utan Anthony Heggarty, och tack för det ändå (jag hyser agg gentemot Anthony & The Johnsons), för som jag skrev i ett sms direkt efter spelningen till Joanna: Jag har nog aldrig dansat lika mycket i hela mitt liv. Fy fabian vilken fest det blev. Det går inte att förklara vad det är som är speciellt med det här bandet, kanske är det ingenting alls, men det sätter sig direkt. Det var som att lyssna på deras skiva gånger 1000. Blind var super, Hercules' Theme lät som inget annat. Som vanligt vet DFA precis vad det är som får mig att dansa tills jag är genomsur av svett.
Och så, sist ut, det jag sett fram emot mest, som jag hade fällt några tårar om jag hade missat: Battles. Aldrig hört något liknande, kommer aldrig göra det och det hoppas jag inte att jag gör heller. Jag förstår att soundet kan vara underligt för rätt många, större delen av publiken verkade rätt lugna men jag fann några engelskspråkiga kompanjoner som delade min kärlek, och som vi dansade. Jag var efter att äntligen ha sett Atlas live tvungen att revidera mitt tidigare sms till Joanna med: "Jag ångrar mig. NU har jag aldrig dansat lika mycket i hela mitt liv". Sen tog jag några lyckliga danssteg på väg till Slussen med sönderrivna kläder och en sen tidigare trasig axel för att få några timmars sömn innan det var dags att återgå till verkligheten.
Först såg jag andra halvan av Stars spelning, en rätt seg tillställning med miserabelt ljud, men som de flesta borde veta redan nu har Stars låtunderlaget för att aldrig göra en dålig spelning. De var dock bättre när de spelade 2005.
Sen blev det The Teenagers i solen, också här var det tekniska problem, ironiskt nog var det synthen som spökade för Teenagers, något som en rätt stor del av deras låtar byggs kring. På bilden ovanför ser ni de svenska tjejer som bandet ville ha som dansare under kvasi-hiten "Homecoming", en rätt charmig gest ändå.
Efter några öl i solen och trängsel var det dags för årets största indie-hype; Vampire Weekend, och hur otroligt superbt var det inte? De leverade hela vägen, charm, melodier, texter och drag, de har allt. Behöver nog inte säga så mycket mer, alla har redan övertygats om storheten. Det kan bara gå uppåt för Vampire Weekend.
En liten försening senare var det Duffys tur att glänsa. Synd att hon inte gjorde det, hon har ju både röstpotential och utseende för sig. Det kändes helt enkelt lite för tillrättalagt för att jag skulle kunna dras med på riktigt. Men fortsätter hon såhär kommer nästa skiva bli ett mästerverk i 60-tals-pastisch och wailande.
MGMT som jag, även fast jag uppskattar skivan, inte förväntade mig så mycket av gjorde ändå en rätt bra spelning som kändes lite solblekt vid vissa tillfällen, skulle nog hellre se dem på ett ställe som Debaser, var på något vis lite för mycket utrymme för deras emellanåt sjukt underliga blandning av Beatles-pop och folkrock. Men de kommer tillbaka inom några månader, förhoppningsvis med bra utgång.
Vid elva-tiden var det så dags för discohouse i form av Hercules & Love Affair, utan Anthony Heggarty, och tack för det ändå (jag hyser agg gentemot Anthony & The Johnsons), för som jag skrev i ett sms direkt efter spelningen till Joanna: Jag har nog aldrig dansat lika mycket i hela mitt liv. Fy fabian vilken fest det blev. Det går inte att förklara vad det är som är speciellt med det här bandet, kanske är det ingenting alls, men det sätter sig direkt. Det var som att lyssna på deras skiva gånger 1000. Blind var super, Hercules' Theme lät som inget annat. Som vanligt vet DFA precis vad det är som får mig att dansa tills jag är genomsur av svett.
Och så, sist ut, det jag sett fram emot mest, som jag hade fällt några tårar om jag hade missat: Battles. Aldrig hört något liknande, kommer aldrig göra det och det hoppas jag inte att jag gör heller. Jag förstår att soundet kan vara underligt för rätt många, större delen av publiken verkade rätt lugna men jag fann några engelskspråkiga kompanjoner som delade min kärlek, och som vi dansade. Jag var efter att äntligen ha sett Atlas live tvungen att revidera mitt tidigare sms till Joanna med: "Jag ångrar mig. NU har jag aldrig dansat lika mycket i hela mitt liv". Sen tog jag några lyckliga danssteg på väg till Slussen med sönderrivna kläder och en sen tidigare trasig axel för att få några timmars sömn innan det var dags att återgå till verkligheten.
Accelerator.
Okej, sista utposten. Ingen som vill följa med på Accelerator imorgon? Vem som helst?!
Jag mister en del av mitt hjärta om jag missar Battles, Vampire Weekend, Hercules & Love Affair, Stars, MGMT och så vidare. Kom igen! Jag kan bjuda på några öl.
Jag mister en del av mitt hjärta om jag missar Battles, Vampire Weekend, Hercules & Love Affair, Stars, MGMT och så vidare. Kom igen! Jag kan bjuda på några öl.
This is my shuttle co-pilot, Major Tom.
Det är så skönt uppfriskande med serier som i princip bara består utav referenser. Supernatural är ett bra exempel på hur man kan skapa nöje baserat enbart på referenser till populärkultur, legender och spökhistorier. Att i ett och samma avsnitt kunna referera till Trollkarlen från Oz, Ghost Whisperer, Sjätte Sinnet och Ghostbusters kan ju inte bli fel.
Räknar man under ett gäng avsnitt kan man hitta sköna referenser till David Bowie, Robert Johnson och nästan alla skräckfilmer som gjorts. Kan ju inte bli fel.
You could have it so much better.
Snubblade precis över en länk till Franz Ferdinands hemsida där det fanns utdrag av inspelningar från bandets nya skiva.
Förra skivan minns jag knappt hur den låter men det här kommer att sätta sig. Stråkar, funkbas plus tamburin kan ju inte sluta på ett annat sätt än bara gudomligt. Som en softare blandning av TV on the Radio och Vampire Weekend. Det kommer sätta sig när det börjar läcka låtar. Den som har hört Alex Kapranos 'The Only Difference' kommer känna igen sig.
/ Indierock over and out.
Don't fear the reaper.
Baserat på vart man har sett huvudrollsinnehavarna i serien Reaper förut (bl.a. i den superba 'Grounded for Life', på svenska av någon anledning Freaky Finnertys, That 70's Show, Heroes och filmen My Boss's Daughter) så skulle den kunna gå åt två olika håll. Den skulle kunna bli en floppad hjärnlös komedi med idiotisk dialog och dråpliga händelser och bli nedlagd efter mindre än en säsong. Det skulle också kunna gå så att huvudidén från början är ganska stark, dialogen är underfundig, skådespelarna passar sina roller, den (i genren så otroligt nödvändiga) kärlekshistorien känns äkta och jobbig på riktigt, och de skulle kunna lägga dit överraskningsmoment i form av nya idéer kring vad man behöver ha fokus på i en slutscen.
Som tur är gäller det senare förslaget, man vill inte riktigt sluta titta.
