You, you're awesome.
Skulle kunna skriva någonting om vilken fin Madrid-resa jag precis haft eller över hur tråkigt och kallt och ensamt Stockholm känns i efterhand. Men det tänker jag inte, för internet är inte anpassat till att dumpa av min ångest längre, den behåller jag för mig själv.
Istället tänker jag skriva om hur förvånad jag blir varje gång jag lyssnar på Do Make Say Think och att jag gång på gång fortfarande slås av att de antagligen är det bandet jag gillar mest. Jag har inget större behov av att lyssna på någonting annat, något som dessutom känns ovant då jag tidigare mest varit inne på band som haft textskrivare som tilltalat mig.
Det känns på något sätt sekundärt numera, som att det egentligen bara är i vägen, när man gör så otroliga låtar som "Reitschule", "Minmin" och "Executioner Blues" så säger musiken allt.
Jag fäster all kärlek och ångest som jag annars skulle dumpat över på någon av det kvinnliga könet, till det här bandet och binder upp det i mitt eget liv till den mängd att jag har låtarna spelandes i huvudet när jag inte ens lyssnar.
Kanske inte hälsosamt, men ett enkelt sätt att distrahera sig ifrån allt som inte är lika lättlöst som vad man ska lyssna på för musik.
