Almost Crimes (Radio Kills)

Vet inte om jag säger för mycket nu, så för dem som inte vill bli spoilade av kommande Prison Break-avsnitt: läs inte det här.

Känns det inte lite som att Prison Break-fångarna har blivit lite som ett A-Team för 2000-talet?
"Four Vietnam vets, framed for a crime they didn't commit, help the innocent while on the run from the military."
Haha, det där med att hjälpa de oskyldiga är kanske lite mer personifierat efter tidens anda, men ändå samma grundprincip.

Nu när biljetten är betald och tågresan är bestämd kan jag ju breaka en av årets bästa nyheter.
Jag ska se A Silver Mt. Zion. Tredje oktober, Pustervik, Göteborg.
Vi syns där, om du vet vad som är bäst för dig.

French Kicks dök upp på min radar någon gång under början av tvåtusentalets början, cirka 2002-2003, när indierocken stod som högst på natthimmelen. Sedan dess har de inte gjort speciellt mycket väsen av sig, släppt några skivor som inte tagit någon med storm, ett tag hade jag svårt att skilja dem (åtminstonde i tanke) ifrån The Walkmen, som också alltid varit ett väldigt godtagbart indierock-band. Där The Walkmen förut gjorde riktigt bra låtar och nu, med deras nya skiva "You & Me", inte imponerar på mig alls, har French Kicks sparkat ner mig totalt på knä. Nya skivan "Swimming" är precis så som jag önskade att The Strokes (som jag inte ens tänker länka till av ren besvikelse) hade utvecklat sig efter "Room On Fire", precis så som "Under Control" och "I Can't Win", och inga andra låtar på den skivan, fick mig att känna att indierock faktiskt kan vara både vackert och dragigt!
Om du har eller någon gång har haft en fäbless för indierock (I'm looking at you Månsson) så kolla in den här skivan, för den fastnar hårt, "Said So What" kan vara en av årets låtar, och gitarrerna, trummorna och basen i Abandon kan göra en hel bussresa bättre.

Jag har lyssnat på Shout Out Louds ända sedan innan 100* EP:n kom ut, även om jag faktiskt inte minns hur det kom sig att jag började älska dem. Nu har de ju slagit igenom lite, framförallt på andra sidan Atlanten, och därmed slår min indie-trångsynthet in en aning. När de släppte "Tonight I Have To Leave It" som singel så fastnade jag inte direkt, vilket gjorde att jag lade prioriteringen av att lyssna på senaste skivan "Our Ill Wills" åt sidan, för annan musik. De senaste dagarna har jag dock tagit mig i kragen och fastnat rätt hårt för den.
Går den obligatoriska söndags-walk of shame för att köpa cigg och någonting drickbart på mitt lokala Vivo (Eller heter det VI nu..?) och slår på underbara "Normandie" och blir i-pumpad de två första låtraderna "I tear my jacket off. How can such a nordic city make me sweat?" och jag känner att det är så fullkomligt rätt på alla sätt och vis.
Det visar att det är fullkomligt rätt att vänta tills rätt stund för att lyssna på en skiva, och den här skivan ligger precis i linje just nu.

Adam Olenius kanaliserar Smiths och Cure lika bra som Håkan Hellström gör det och det är väl ingen som längre tvivlar på det geniala i det?

Om det skulle finnas något som skulle få mig, om jag nu hade haft chansen, att rösta på Barack Obama i det uppkommande amerikanska presidentvalet, så skulle det vara det superba draget att ha med en av världens bästa låtar i denna fina reklam för Mr. Hope Himself:



Som de som läst här tidigare vet så är ju min kandidat Ralph Nader, där har vi nämligen förändring man kan tro på. Är nog inte den enda i världen som är trött på Demokraterna/Republikanerna. Men precis som att jag hellre skulle plåga mig igenom fyra år av Sahlins såkallade socialdemokrati än Reinfeldts utsugande nyliberalism så ser jag hellre Obama/Biden i Vita Huset än fruktansvärda McCain/Palin. Det är väl bara att vänta och se. Tror nog att det ska kunna gå rätt till och det finns inte en chans att det blir fyra år republikanskt styre till. Men det sade jag också innan förra presidentvalet och vi vet ju alla hur det gick.