Almost Crimes (Radio Kills)

Var på Accelerator igår och i förrigår. Det kommer ett inlägg om allt som var bra där men här följer en text bestående av besvikelse.

Bright Eyes har länge haft en speciell plats i mitt hjärta och jag har sett dem live ett par gånger, både som Bright Eyes och bara som Conor Oberst. Conor har alltid lyckats göra någonting nytt för varje skiva och skriva ordentligt fina texter. Men.. den senaste skivan var helt meningslös att lyssna på. Detta gjorde att mina förväntningar på spelningen på Accelerator inte var så höga. Och bra var väl det, för hade jag haft höga förväntningar hade det här varit ett hatiskt blogg-inlägg.

Det som har gjort Bright Eyes till det där lilla extra är alla små fina grejer i låtarna. Sättet Conor sjunger på, går upp och sen ner under en snabb tid och han vet precis när han ska ta en liten paus i en mening som gör att det har ett eftertryck. Allt det där gör att det blir någonting speciellt. Nu har han helt plötsligt bestämt sig för att istället behålla de små sakerna som gör det så fint, så ska han och hans band (som förövrigt bestod av två trummisar, någonting jag väntat på länge) fläska på så mycket att ljudbilden gör ont i huvudet. Istället för en andningspaus kommer ett trumsolo eller arenarock-gitarrer. Det blir jag otroligt besviken över. Nej, om inget drastiskt händer med Conor Oberst's jesus-komplex och U2-drömmar så ger jag upp på honom.