Almost Crimes (Radio Kills)

Häromdagen när jag satt och väntade på en buss och lyssnade på musik kom en person förbi på cykel och nickade lite trevligt åt mig och det tog väl ungefär fem sekunder innan det klickade och jag förstod att det var min gamla dagislärare, Uffe, som cyklade förbi med vad som såg ut som en kostymnisse på en cykel brevid.
Det är liksom lite det som är grejen med att bo kvar i samma område år in och år ut. Även om man kanske inte känner varandra speciellt bra, aldrig har träffats eller så, så vet man fortfarande vem alla är. Eller åtminstonde, känner igen dem.

Min familj har bott i samma område i över femtio år. Mina morföräldrar byggde ett hus här när det egentligen bara var ett sågverk och gamla sommarstugor i området. Efter tio år byggde de en dansbana och ett folkets hus och hade tillställningar. Det växte till ett område med flera villor. Flera av villorna i närheten av mina morföräldrars hus ser nästan exakt likadana ut som orginalhuset. Huset som min mormor och morfar ritade och byggde helt själva. Jag har fått höra alla anekdoter om familjerna som bor/bodde i närheten och historien om när min mamma cyklade in i en stor pall med tegelstenar och fick allt över sig och när min moster hade hand om hästar vid Drevviken, stället där det nu står en länga med ett femtiotal hus som ser exakt likadana och inte stod där för tre år sedan. Man ser hur området förändras och hur folket byts ut. Man vet ungefär vilka alla är, man känner folket som äger pizzerian och Konsumet och man vet att killen som ägde tobaksaffären tidigare sålde sprit och knark från lastkajen. Man visste även att det inte var så himla svårt för kids att köpa cigg där om man kom in när ingen var i närheten.

Nackdelarna med att bo kvar i samma området i cirka tjugo år är ju att alla personer man inte riktigt gillat också bor kvar. Killarna som gick i nian och hängde med sina mopeder nere i centrum om nätterna på nittotalet har skaffat barn och jobbar som snickare eller elmontör och bor kvar där deras föräldrar en gång flyttade in för att det var ett så himla idylliskt ställe att bo på. Tills posten, biblioteket, polisen och allt annat vettigt lades ner för att allt skulle centraliseras.

Det fanns en tid när jag bodde här, när jag bodde precis där Konsum låg (innan det blev Vivo), när jag fick låtsas att jag inte tillhörde min familj. Det fanns en tid när jag och min mammas barndomskompis' son (krångligt), Stefan, blev jagade från Lyckebyskolan påväg hem av nazister i bilar och på mopeder. Såna där trevliga killar som man har byggt Nattbuss 807 på, ni vet? Det fanns en tid när man sköt emot min mamma med luftgevär, förstörde våran fina röda Fiat, brände ner lokaler min mamma hade hand om, och stod utanför våran balkong klockan fem på tisdagsnätter och spelade musik, bara för att jävlas.

Men det fanns även en tid när alla tog tag i det och körde iväg idioterna. Det fanns en tid när det var så himla mycket enklare att se vem som var god och vem som var ond. När de onda gick omkring med hakkors på sig och skrek åt en. Nu vet man inte vem som vill köra hem alla invandrare och starta ett nytt raskrig, nu syns det inte. De döljer det så himla mycket bättre.

Det fanns en tid när jättetrevliga Conny, som jobbade i kassan på Konsum och studerade till polis, blev rånad en gång i månaden. Det fanns även en tid när jag blev jagad hem från skolan, de dagar jag inte gick hem med huvudvärk, inte av nazister utan av folk som jag hade gått i samma klass som sen jag började skolan. Jag har kommit över det där och kräver ingen sympati eller så. Jag har inget tyck-synd-om-mig-komplex, jag har bara ett jävligt stort intresse för att berätta om det, för det är en helt annan tid. Eller, det känns som en helt annan tid, det är egentligen samma sak.

Jag förväntar mig inte att någon har läst så här långt men av de cirka 20 år jag har bott här så har jag kommit till en slutsats.

Jag måste flytta härifrån.