Almost Crimes (Radio Kills)

Jag måste bara få säga en sak utan att låta självgod. Jag är så jävla stolt över mig själv.
För ungefär tre år sedan hade jag ingen aning om någonting. Visste inte vad jag ville göra, vad jag ville bli, vem jag var.

När jag gick gymnasiet var jag hopplöst meningslös. Jag gick inte ens dit. "Tog studenten" med (mer än) undermåliga betyg och lade mig direkt in i arbetslöshetens lata vardag och låg kvar där till och från i två - tre år. Sen gick jag en sån där onödig kurs genom arbetsförmedlingen och fick en praktikplats på en skola. Och bara sådär slog det mig: det är det jag vill göra med mitt liv. Jag vill jobba inom skolan. Framförallt inom fritids. Det är precis det jag vill ägna mitt liv åt. Jag skiter i om det är ett underskattat arbete eller att jag antagligen aldrig kommer tjäna mer än 19000 före skatt, i månaden. Det gör ingenting - för det är det här jag vill. Jag mår bra av det, får ut någonting av det, presterar så bra jag kan. Någonting jag aldrig känt eller gjort förut.

Jag är stolt över att jag har pluggat upp nästan alla mina betyg för att jag ska kunna läsa till fritidsledare och jag är stolt över att jag skaffat mig ett jobb där jag är uppskattad och där jag tycker om att vara, att åka till och att vara på.

Från att ha varit deprimerad, trött, arbetslös, fet, meningslös och alldeles för tillbakalagd, till det här! Vilken succé. Jag är glad!