Almost Crimes (Radio Kills)

Såg The Happening häromdagen och slogs av ett par saker. Framförallt över vilken otroligt dålig skådespelare Mark Wahlberg faktiskt är. Okej, han var helt okej i The Departed, men det är samtidigt svårt att vara dålig när man har Martin Scorsese bakom kameran, vilket förde mig till hur tragiskt det är att M. Night Shyamalan faktiskt är riktigt kass på att ta en bra idé och ett bra manus och faktiskt göra det till en bra film. Fick samma känsla efter att jag sett The Village, känslan av att: "gud, det här hade kunnat göras så mycket bättre". Den stora behållningen i The Happening var ju ändå Zooey Deschanel som jag ett tag nu har hävdat faktiskt kan vara världens vackraste människa. Hennes lilla gästspel i allas våran favorit, Weeds, fick mitt hjärta att hoppa över en hel del slag. Och det är rätt duktigt gjort. Och sen att hon har en duo med M. Ward gör det hela ännu mer underbart.

Alltså, nu förminskar jag ju chanserna att någon kommer att titta på videon här nedanför men det gör ingenting.
Det spritter i min kropp av förväntan över hur den här skivan kommer låta för som jag läste på en blogg "can music get any better than this?"

Jag lägger upp den här videon även fast jag i bakhuvudet vet att den enda som kommer lägga ner de sju minuterna det tar att titta på den här videon, som nästan får mig att gråta för att det är en sån stor känsla som ger en en käftsmäll, är min favorit-Månsson. Det är fortfarande inte illa pinkat. Mitt tips: ta en paus ifrån det du tittar på/lyssnar på/läser och starta den här videon och ge den din uppmärksamhet. Det förtjänar den.

Ett bevis för att det inte bara är människor som har semester under sommarmånaderna, tydligen journalistisk integritet också.

En ny Mogwai-skiva kan ju aldrig slå fel?
'The Sun Smells Too Loud' bådar dessutom otroligt gott.

Nu känner jag att det är dags för mig att ta bladet från munnen och lägga någon slags kommentar till politiseringen av den allmänna debatten i det här landet med FRA-frågor hit och dit.

Den delen av diskussionen som jag fastnat för är när själva omröstningen skulle ske och folkvalda politiker vek sig hit och dit för att undvika att bli träffad av partipiskan. Problematiken uppstår när folk inte kan se varför detta sker. Jag kan ge en enkel förklaring.

I och med att klassgränserna suddas ut (i alla fall utåt sett, inåt sett växer klyftorna bara) så sker en naturlig utstakning, människor går ifrån den traditionella medelklassen och sugs upp i någonting annat. Vad jag syftar på är att vi har en ny klass i Sverige. Politikerna. De har makten och resurerna att stå ovanför det mesta. Idén med en representativ demokrati hör man ju vad den baseras på bara på namnet. Representativ demokrati. Det vill säga; du representerar dina väljare.

Men när till exempel LO-medlemmar röstar på allt från Socialdemokraterna till Kristdemokraterna, får de verkligen någon som representerar dem, inte bara deras idéer utan även deras livssituation?
Knappast! Därför är det inte speciellt svårt att rösta precis som alla andra. Nej, om du sitter på en position där du ska representera barnskötare, fritidsledare, sjuksköterskor och flera andra underbetalda arbetare, varför jobba stenhårt för att ändra deras villkor när du drar in 50.000 i månaden?

Jag menar: Staten har ju redan avlyssnat oss i flera år, nu ska vi bara göra det lagligt.

Så blev det ju Acceleratorfestivalen 2008 för mig också efter att Emilie hört av sig för att göra mig sällskap. Det blev en ytterst fantastisk upplevelse.

Först såg jag andra halvan av Stars spelning, en rätt seg tillställning med miserabelt ljud, men som de flesta borde veta redan nu har Stars låtunderlaget för att aldrig göra en dålig spelning. De var dock bättre när de spelade 2005.



Sen blev det The Teenagers i solen, också här var det tekniska problem, ironiskt nog var det synthen som spökade för Teenagers, något som en rätt stor del av deras låtar byggs kring. På bilden ovanför ser ni de svenska tjejer som bandet ville ha som dansare under kvasi-hiten "Homecoming", en rätt charmig gest ändå.



Efter några öl i solen och trängsel var det dags för årets största indie-hype; Vampire Weekend, och hur otroligt superbt var det inte? De leverade hela vägen, charm, melodier, texter och drag, de har allt. Behöver nog inte säga så mycket mer, alla har redan övertygats om storheten. Det kan bara gå uppåt för Vampire Weekend.

En liten försening senare var det Duffys tur att glänsa. Synd att hon inte gjorde det, hon har ju både röstpotential och utseende för sig. Det kändes helt enkelt lite för tillrättalagt för att jag skulle kunna dras med på riktigt. Men fortsätter hon såhär kommer nästa skiva bli ett mästerverk i 60-tals-pastisch och wailande.



MGMT som jag, även fast jag uppskattar skivan, inte förväntade mig så mycket av gjorde ändå en rätt bra spelning som kändes lite solblekt vid vissa tillfällen, skulle nog hellre se dem på ett ställe som Debaser, var på något vis lite för mycket utrymme för deras emellanåt sjukt underliga blandning av Beatles-pop och folkrock. Men de kommer tillbaka inom några månader, förhoppningsvis med bra utgång.



Vid elva-tiden var det så dags för discohouse i form av Hercules & Love Affair, utan Anthony Heggarty, och tack för det ändå (jag hyser agg gentemot Anthony & The Johnsons), för som jag skrev i ett sms direkt efter spelningen till Joanna: Jag har nog aldrig dansat lika mycket i hela mitt liv. Fy fabian vilken fest det blev. Det går inte att förklara vad det är som är speciellt med det här bandet, kanske är det ingenting alls, men det sätter sig direkt. Det var som att lyssna på deras skiva gånger 1000. Blind var super, Hercules' Theme lät som inget annat. Som vanligt vet DFA precis vad det är som får mig att dansa tills jag är genomsur av svett.



Och så, sist ut, det jag sett fram emot mest, som jag hade fällt några tårar om jag hade missat: Battles. Aldrig hört något liknande, kommer aldrig göra det och det hoppas jag inte att jag gör heller. Jag förstår att soundet kan vara underligt för rätt många, större delen av publiken verkade rätt lugna men jag fann några engelskspråkiga kompanjoner som delade min kärlek, och som vi dansade. Jag var efter att äntligen ha sett Atlas live tvungen att revidera mitt tidigare sms till Joanna med: "Jag ångrar mig. NU har jag aldrig dansat lika mycket i hela mitt liv". Sen tog jag några lyckliga danssteg på väg till Slussen med sönderrivna kläder och en sen tidigare trasig axel för att få några timmars sömn innan det var dags att återgå till verkligheten.

Okej, sista utposten. Ingen som vill följa med på Accelerator imorgon? Vem som helst?!
Jag mister en del av mitt hjärta om jag missar Battles, Vampire Weekend, Hercules & Love Affair, Stars, MGMT och så vidare. Kom igen! Jag kan bjuda på några öl.

Det är så skönt uppfriskande med serier som i princip bara består utav referenser. Supernatural är ett bra exempel på hur man kan skapa nöje baserat enbart på referenser till populärkultur, legender och spökhistorier. Att i ett och samma avsnitt kunna referera till Trollkarlen från Oz, Ghost Whisperer, Sjätte Sinnet och Ghostbusters kan ju inte bli fel.
Räknar man under ett gäng avsnitt kan man hitta sköna referenser till David Bowie, Robert Johnson och nästan alla skräckfilmer som gjorts. Kan ju inte bli fel.

Snubblade precis över en länk till Franz Ferdinands hemsida där det fanns utdrag av inspelningar från bandets nya skiva.
Förra skivan minns jag knappt hur den låter men det här kommer att sätta sig. Stråkar, funkbas plus tamburin kan ju inte sluta på ett annat sätt än bara gudomligt. Som en softare blandning av TV on the Radio och Vampire Weekend. Det kommer sätta sig när det börjar läcka låtar. Den som har hört Alex Kapranos 'The Only Difference' kommer känna igen sig.

/ Indierock over and out.

Baserat på vart man har sett huvudrollsinnehavarna i serien Reaper förut (bl.a. i den superba 'Grounded for Life', på svenska av någon anledning Freaky Finnertys, That 70's Show, Heroes och filmen My Boss's Daughter) så skulle den kunna gå åt två olika håll. Den skulle kunna bli en floppad hjärnlös komedi med idiotisk dialog och dråpliga händelser och bli nedlagd efter mindre än en säsong. Det skulle också kunna gå så att huvudidén från början är ganska stark, dialogen är underfundig, skådespelarna passar sina roller, den (i genren så otroligt nödvändiga) kärlekshistorien känns äkta och jobbig på riktigt, och de skulle kunna lägga dit överraskningsmoment i form av nya idéer kring vad man behöver ha fokus på i en slutscen.

Som tur är gäller det senare förslaget, man vill inte riktigt sluta titta.

Jag tipsade för ett tag sedan om Port O'Briens "I Woke Up Today" och nu har deras fullängdsskiva "All We Could Do Was Sing" kommit. Det visar sig att mina förhoppningar inte alls var för höga utan att jag blev överraskad över hur genuint bra den verkligen är. Helt klart en av årets skivor. Folk ute på intranätet vill lägga den i facket av folkpop som slagit ordentligt de senaste månaderna men jag vet inte om jag kan hålla med helt och hållet, det är helt enkelt en fantastisk pop-skiva som blandar texter om att jobba på en fisketrålare i Alaska med solskensångest. Lyssna på den. Nu. Du kommer inte ångra dig.

Det jag gör på mitt jobb om dagarna är ungefär att klippa och klista, rita och måla, pyssla och vara kreativ. Här, på Paper Critters kan du göra samma sak, fast på internet. Det är bara att låta kreativiteten rinna ur dig, sen låta skrivaren gå varm och klistra ihop allting. Mitt tips är att klistra fast det på hårdpapper.

Fann lite inspiration till att skriva när jag snubblade över Black Cab Sessions. Har hört om det i förbifarten någon gång under det senaste året men inte lagt det på minnet, nu såhär rätt sent upptäcker jag hur fantastiskt det är. Gå in på hemsidan och se videos med bland andra Spoon, mina nya favoriter Fanfarlo, Okkeril River, Lykke Li och, om man nu tycker att det är vettig musik, Death Cab For Cutie. Här är iallafall The National.

Såg den här häromdagen och återfann Violent Femmes, vilket känns fint. Se den så förstår ni.
Tyvärr har jag inte så mycket mer att säga men jag önskar att livet kunde vara lite roligare.

För dem som hinner se det här inlägget, missa inte Shaun Of The Dead på TV6 klockan 00.15 ikväll. Se den!

Eftersom att alla jag känner antingen är bangare eller har en musiksmak som i vissa fall ligger hundra år ifrån min egen var jag tvungen att få avnjuta This Will Destroy You's spelning på Kägelbanan i torsdags helt utan sällskap. Det gjorde förvisso ingenting med tanke på hur bra spelningen var. Tyvärr blev de för första och enda gången på hela den nuvarande Europa-turnéen inbokade som förband just i Stockholm, vilket gjorde att jag bara fick en halvtimmas dos. Men eftersom de spelade Burial On Presidio Banks så gjorde det mig inte så jättemycket.
Den våg av kraft, energi och allmän (o)lycka som slår över en när man ser dem är helt fantastisk. Efter dem spelade Growing som lät som ett Holy Fuck på crack. Inget negativt med det. Som huvudakt spelade japanska Boris som jag inte ens vill länka till för att det var så skrattretande förpubertalt dåligt. Men tack till This Will Destroy You och förhoppningsvis kommer de tillbaka inom ett år.

Nu för tiden då jag ambulerar i mellan amerikansk glädje och kanadensiskt svårmod i mitt musiklyssnande dyker Port O'Brien upp perfekt. Likheterna med ett glatt Arcade Fire är rätt stora (ja, jag är precis som alla andra trött på pilar mellan dem och nya band men vad ska jag göra?). Nya skivan kommer om mindre än två veckor!

Port O'Brien - I Woke Up Today.

Ser Richard Clarke (läs om honom på wikipedia-länken) prata om en kvasi-nyhet om några tjejer på High School i Florida som slagit ner en tjej som snackat skit och dessutom filmat det, på Real Time With Bill Maher (som jag antagligen är ensam i Sverige om att älska..) och när Bill Maher förespråkar att de inte ska få fängelsestraff för att de är bara "kids" som hamnar i slagsmål med andra kids och det borde vi strunta i, säger herr Clarke;

"The point is, everytime there is one of these terrible shootings like Columbine or Virginia Tech, we all say, 'we're gonna find out why this stuff happens.' Do you know why it happens?
Because we let bullies get away with it."