Almost Crimes (Radio Kills)

Finns det något mer perfekt att göra när vintern går över till vår än att gå och se ett av de mest stämningsfyllda banden som finns?
Den 31:a mars kommer Mono till Debaser Slussen, det är något jag tipsar er om att inte missa.
Det kommer bli fantastiskt. Jag lovar.

Förövrigt så släppte Mono precis sin femte skiva "Hymn to the Immortal Wind", något för alla som gillar bra musik.

När jag var kring femton-sexton så hade jag ständigt den där känslan av utanförskap krypandes längs med ryggraden.
Jag vet inte om det handlar om behovet för isolation eller på grund av att man själv definerar hur man är genom att stöta bort alla andra, men när jag tänker tillbaka till de längder jag ändå gick till, framförallt i mitt eget huvud, för att ta avstånd från resten av världen, först genom att definera mina politiska åsikter till ytterkanten av det vänstra perspektivet (något jag förövrigt fortfarande gör och alltid kommer att göra), och sedan genom att kasta mig head over heels in i en subkultur som självmant definerar sig genom en "vi mot dem"-idé.

Problemet jag kan känna idag är att jag, när jag var femton, ändå faktiskt hade personer omkring mig som kunde relatera till det jag gick igenom. Personer som kunde bekräfta att det var ett gemensamt utanförskap man gick igenom. Man kan liksom stå tiotusen människor tryckta emot ett kravallstaket, med händer sträckta så långt fram det bara går för att komma i Morrisseys närhet, och låta det bevisa att alla andra inte fattar vad världen går ut på.

Men till slut börjar man fråga sig: Är det här ett utanförskap? Är det verkligen att vara utanför tillsammans? Speciellt när gruppen utgör en så stor del av befolkningen. Den delen av befolkningen som ställer sig i milslånga köer för att titta på Kent, eller den delen av befolkningen som höjer Markus Krunegårds skiva till absurda höjder?

Jag låter inte längre definera mig genom mitt kulturella utanförskap till resten av världen, det är inte längre vad alienation går ut på för mig. Kulturella upplevelser är något vi har tillsammans. Det utanförskap jag numer kan känna är inte ett självpåtvingat, det är någonting som är ofrivilligt. Någonting ingen av oss kan styra mer än till ens personliga sfär. Jag kan välja att slänga reklamfolders som kommer, istället för att läsa dem. Jag kan välja att inte låta konsumptionshetsen överta mig och att inte låta det fungera som ett sömnpiller för mina tankar, känslor och min ilska.

Istället låter jag den kulturella delen av livet fungera som en avslappning, ett sätt att stänga av från världen, ibland att reflektera över den ur ett annat perspektiv.
Nu är bara problemet att det blivit svårt att finna någon som vill stå i kö med mig, ingen som vill följa med och titta på band som spelar..
Jag vet inte om det är en grym ironi eller om det bara är ett slag i ansiktet, men speciellt kul, det är det inte.

Att se John Oliver för The Daily Show på Barack Obamas presidentinstallation summera USAs hela politiska sfär gör det lite lättare att vara en realist när alla andra bara hyllar:
"Is it exciting? Yes!
Are people setting themselves up for inevitable disappointment? Of course they are!
Do they realize that yet? Absolutely not!"

Årets bästa låt: Popular Computer - Lost & Found (Shinichi Osawa Remix).
Den här låten har allt som en bra låt ska ha. Allt! Den har en sommarkänsla, den har en vinterkänsla, den har ett driv och ett fantastiskt beat. Och ovanpå det som har den fågelkvitter. Argumentera emot det om du kan! Shinichi Osawa vet vad han håller på med.

Det brukar läggas fram idéer om mellanår och att 2008 skulle vara ett sådant, både sett till skivsläpp och till spelningstäthet, men jag vet inte, jag tycker att det känns som att det kommer bra skivor med rätt bra mellanrum. 2008 var okej, några skivor var riktigt riktigt bra, stod lite över de andra. Här kommer min take på årets fem bästa skivsläpp!



5. Port O'Brien - All We Could Do Was Sing.
Någon som kan säga gladpop? Någon som ovanpå det kan säga ledsen gladpop? Van Pierszalowski i Port O'Brien kan det iallafall. "I Woke Up Today" är ett popfenomen och det är alltid någonting med skrikande körer som gör allting aningen bättre än utan det. Jag har redan skrivit ett par inlägg om det här bandet, så du borde inte ha missat det. Har du missat dem - kolla in skivan för den är fullsmockad med bra låtar och fina melodier.


4. Sigur Rós -Með Suð I Eyrum Við Spilum Endalaust
När jag skriver det här får jag känslan av att sparka in öppna dörrar, men att som Sigur Rós, göra en glad skiva, det är att skruva av alla dörrar från upphängningen och springa rakt igenom huset. Skivan representeras av dess omslag. Hämningslöst och fritt, musiken flyter igenom, och hade det här varit det första jag hade hört med Sigur Rós hade jag antagligen känt mig helt frälst, men det skivan fallerar på är dess piano-onani under andra halvan av skivan, då det nästan blir lite för mycket. Om de håller den här nivån kommer nästa skiva bli ett riktigt mästerverk, det handlar bara om att hitta balansen. Fler låtar som "Inní mér syngur vitleysingur", tack.



3. Friska Viljor - Tour De Hearts.
2008 har väl inte direkt varit året då Sverige har varit välsignat med fantastisk indiepop (rätta mig om jag har fel) men Friska Viljor står ut i tomrummet som en lanterna. En skiva fylld med dängor, med texter långt över många andras och ren och skär spelglädje. "Arpeggio" är ett mästerverk i popgenren. Det är få skivor som jag kan sjunga mig rakt igenom, men detta är en av dem. Jag kan inte säga så mycket mer än: Lyssna! Lyssna! Lyssna!



2. This Will Destroy You - This Will Destroy You.
Här är ett band som inte direkt är lika omtalade som bandet på första plats. Om man gör en bloggsökning på "this will destroy you" får du upp ungefär trehundra tusen träffar, i jämförelse med de cirka tre miljoner träffar du får om du söker på första platshållaren. Sen handlar det väl om att postrock överlag inte är lika omtyckt som indierock. För mig har fallet varit tvärtom de senaste åren. De melodier som This Will Destroy You får fram är så vackra och så starka att det spritter i kroppen på mig. När jag först hörde deras "Young Mountain" EP så märktes att det var något som stack ut från den ganska breda upplaga av postrock som finns att tillgå. Det är svårt att sätta fingret på det, men det är någon slags blandning av Texas-luft och fantastiska gitarrmattor. This Will Destroy You släpper en split med vännerna Lymbyc Systym nu i januari. Håll utkik!



1. Vampire Weekend - Vampire Weekend.
Det är kul att båda de första skivorna överst på min årslista faktiskt kom i januari. Jag vet inte om det handlar om rätt dåligt perspektiv på året eller om de faktiskt är de ultimata skivorna. Men det går väl inte att komma undan från vilken fantastisk skiva det här faktiskt är, det känns nästan som att det har blivit en objektiv sanning i de kretsar där folk lyssnar på allt som kretsar kring popmusik. Jag skulle kunna pladdra på om Afrika hit och Paul Simon dit, men det har alla andra på internet redan gjort. Istället kan vi väl bara konstatera att folk alltid kommer att älska enkel, fast smart, indierock som fastnar. Det är svårt att inte göra det.


En liten halvlista med skivor som fick mig att spontant ge ifrån mig en reaktion åt det positiva hållet i år, men som ändå inte var bäst:
French Kicks - Swimming
Audrey - The Fierce And The Longing
Spokes - People Like People Like You
Bon Iver - For Emma Forever Ago
Noah And The Whale - Peaceful, the World Lays Me Down
Chad vanGaalen - Soft Airplanes
Fleet Foxes - Fleet Foxes
Autisterna - Sista Scenen
Håkan Hellström - För Sent För Edelweiss
Mount Eerie - Black Wooden Ceiling Opening
Peter Bjorn And John - Seaside Rock
Why - Alopecia
Balmorhea - River Arms
Baltic Fleet - Baltic Fleet
Mogwai - The Hawk is Howling
September Malevolence - After This Darkness, There's A Next
The Drift - Memory Drawings
The Evpatoria Report - Maar
Tv on the Radio - Dear Science
Sun Kil Moon - April

Var i Uppsala i lördags för att insupa Efterklangs stora stämning och allmänna superbhet och som förband fick man uppleva Peter Broderick (som förövrigt även spelar live med Efterklang) och hans blandning av fin gitarrpop med den loopade fiol och pianomusiken han alternerar emellan. Det påminner mig ibland om Arcade Fire, ibland om Nick Cave och Warren Ellis film-soundtrack. Det fina i att kunna blanda in sig själv på fiol, med sig själv på piano, med sig själv på gitarr och ovanpå det lägga publikens applåder och samplingar av godståg, det behövs nog inte beskrivas för någon som vet vad en underbar stämning är. Både jag och Pekka blev varma inombords av hur duktig han var, vill du höra något som är lite eget och samtidigt väldigt mycket allas, gå in på hans myspace (eller hur du nu väljer att lyssna).

Funderade ett tag på om jag skulle skriva något om Efterklang också, men har du missat dem så finns det nog inte inget intresse hos dig som läser att höra dem ändå. Men jag säger såhär: ju fler trummor samtidigt, desto bättre.

Skulle kunna skriva någonting om vilken fin Madrid-resa jag precis haft eller över hur tråkigt och kallt och ensamt Stockholm känns i efterhand. Men det tänker jag inte, för internet är inte anpassat till att dumpa av min ångest längre, den behåller jag för mig själv.
Istället tänker jag skriva om hur förvånad jag blir varje gång jag lyssnar på Do Make Say Think och att jag gång på gång fortfarande slås av att de antagligen är det bandet jag gillar mest. Jag har inget större behov av att lyssna på någonting annat, något som dessutom känns ovant då jag tidigare mest varit inne på band som haft textskrivare som tilltalat mig.
Det känns på något sätt sekundärt numera, som att det egentligen bara är i vägen, när man gör så otroliga låtar som "Reitschule", "Minmin" och "Executioner Blues" så säger musiken allt.
Jag fäster all kärlek och ångest som jag annars skulle dumpat över på någon av det kvinnliga könet, till det här bandet och binder upp det i mitt eget liv till den mängd att jag har låtarna spelandes i huvudet när jag inte ens lyssnar.
Kanske inte hälsosamt, men ett enkelt sätt att distrahera sig ifrån allt som inte är lika lättlöst som vad man ska lyssna på för musik.

Igår var jag på en förhandsvisning av "Låt den rätte komma in" på Park. Tiden som förflutit mellan första gången jag hörde att den skulle filmas och att jag verkligen satt där i biostolen var inget litet spektra av tid. Under denna tid har jag hunnit läsa om både "Låt den rätte komma in", "Hanteringen av odöda" och novellsamlingen "Pappersväggar".
John Ajvide Lindqvist har mer och mer växt till Sveriges nu kanske bästa författare i och med hans senaste verk "Människohamn" som är en studie i fullsprängd ångest, dunkel och förtvivlan. Allt detta som tillsammans med fascinationen, och kanske till och med kärleken, till utanförskapet skapar en av de bästa läsupplevelserna jag någonting fått äran av att uppleva gör mig aningen tveksam när allt detta ska filmsättas på svenska.
Men Tomas Alfredson gör bra ifrån sig med stor hjälp av Hoyte van Hoytemas foto, som från inledningsscenens fallande snö ger mig kalla kårar längs med ryggen.
Det bästa en regissör kan göra när han har en välkänd bok i ryggen innan han filmar, är att få en att glömma allt som kommer att skilja filmen från boken, att få en att ge sig dykandes in i filmen och få en att strunta i att titta tillbaka.
Hade det var någon annan bok än "Låt den rätte komma in" hade jag inte tänkt på det en andra gång.
Men all ära till Tomas Alfredson och jag råder alla som vill ha en fin filmupplevelse och bli berörd att gå och se "Låt den rätte komma in".

Vet inte om jag säger för mycket nu, så för dem som inte vill bli spoilade av kommande Prison Break-avsnitt: läs inte det här.

Känns det inte lite som att Prison Break-fångarna har blivit lite som ett A-Team för 2000-talet?
"Four Vietnam vets, framed for a crime they didn't commit, help the innocent while on the run from the military."
Haha, det där med att hjälpa de oskyldiga är kanske lite mer personifierat efter tidens anda, men ändå samma grundprincip.

Nu när biljetten är betald och tågresan är bestämd kan jag ju breaka en av årets bästa nyheter.
Jag ska se A Silver Mt. Zion. Tredje oktober, Pustervik, Göteborg.
Vi syns där, om du vet vad som är bäst för dig.

French Kicks dök upp på min radar någon gång under början av tvåtusentalets början, cirka 2002-2003, när indierocken stod som högst på natthimmelen. Sedan dess har de inte gjort speciellt mycket väsen av sig, släppt några skivor som inte tagit någon med storm, ett tag hade jag svårt att skilja dem (åtminstonde i tanke) ifrån The Walkmen, som också alltid varit ett väldigt godtagbart indierock-band. Där The Walkmen förut gjorde riktigt bra låtar och nu, med deras nya skiva "You & Me", inte imponerar på mig alls, har French Kicks sparkat ner mig totalt på knä. Nya skivan "Swimming" är precis så som jag önskade att The Strokes (som jag inte ens tänker länka till av ren besvikelse) hade utvecklat sig efter "Room On Fire", precis så som "Under Control" och "I Can't Win", och inga andra låtar på den skivan, fick mig att känna att indierock faktiskt kan vara både vackert och dragigt!
Om du har eller någon gång har haft en fäbless för indierock (I'm looking at you Månsson) så kolla in den här skivan, för den fastnar hårt, "Said So What" kan vara en av årets låtar, och gitarrerna, trummorna och basen i Abandon kan göra en hel bussresa bättre.

Jag har lyssnat på Shout Out Louds ända sedan innan 100* EP:n kom ut, även om jag faktiskt inte minns hur det kom sig att jag började älska dem. Nu har de ju slagit igenom lite, framförallt på andra sidan Atlanten, och därmed slår min indie-trångsynthet in en aning. När de släppte "Tonight I Have To Leave It" som singel så fastnade jag inte direkt, vilket gjorde att jag lade prioriteringen av att lyssna på senaste skivan "Our Ill Wills" åt sidan, för annan musik. De senaste dagarna har jag dock tagit mig i kragen och fastnat rätt hårt för den.
Går den obligatoriska söndags-walk of shame för att köpa cigg och någonting drickbart på mitt lokala Vivo (Eller heter det VI nu..?) och slår på underbara "Normandie" och blir i-pumpad de två första låtraderna "I tear my jacket off. How can such a nordic city make me sweat?" och jag känner att det är så fullkomligt rätt på alla sätt och vis.
Det visar att det är fullkomligt rätt att vänta tills rätt stund för att lyssna på en skiva, och den här skivan ligger precis i linje just nu.

Adam Olenius kanaliserar Smiths och Cure lika bra som Håkan Hellström gör det och det är väl ingen som längre tvivlar på det geniala i det?

Om det skulle finnas något som skulle få mig, om jag nu hade haft chansen, att rösta på Barack Obama i det uppkommande amerikanska presidentvalet, så skulle det vara det superba draget att ha med en av världens bästa låtar i denna fina reklam för Mr. Hope Himself:



Som de som läst här tidigare vet så är ju min kandidat Ralph Nader, där har vi nämligen förändring man kan tro på. Är nog inte den enda i världen som är trött på Demokraterna/Republikanerna. Men precis som att jag hellre skulle plåga mig igenom fyra år av Sahlins såkallade socialdemokrati än Reinfeldts utsugande nyliberalism så ser jag hellre Obama/Biden i Vita Huset än fruktansvärda McCain/Palin. Det är väl bara att vänta och se. Tror nog att det ska kunna gå rätt till och det finns inte en chans att det blir fyra år republikanskt styre till. Men det sade jag också innan förra presidentvalet och vi vet ju alla hur det gick.

Skrev ett långt inlägg om televisionens nedgång och förstörelse, men så lyckades jag trycka på en IMDB-länk och då försvann hela skiten, så nu blir det helt enkelt en hyllning till Tv3 för den här veckans nattliga filmval:
Måndag: 00:15 - 28 Dagar Senare.
Tisdag: 00:20 - Dawn Of The Dead.
Onsdag: 00:20 - Final Destination.
Torsdag: 00:10 - Shaun Of The Dead.

Alltså: något att vara vaken för varje natt fram tills helgen.
Tur att jag börjar jobba sent varje dag.

På onsdag spelar australiensiska Pivot på Debaser Slussen, kostar 80:- kronor och jag söker sällskap, för detta är ett band jag inte vill missa. Det närmsta jag kan säga för att förklara hur de låter är.. som ett chill-out Battles ungefär. Otroligt värda pengar för ett band som släppte den superba Make Me Love You för några år sedan. Följ med!

EDIT: Såklart var det ju inte nästa onsdag, utan onsdagen den tredje september.