Almost Crimes (Radio Kills)

Sitter och lyssnar på Common's nya skiva och jag slås framförallt av "hitten", Drivin' Me Crazy, med Lily Allen.
Det är ett par grejer som gör att jag har blivit kär i den här låten. Nummer ett är vilka jävla bra texter Common skriver. Bara låtraderna: "Doing all she can for a man and a baby, Driving herself crazy like the astronaut lady" och "Relationships can be dead but look live to us, I guess we all been through it, where we try too much, Losing yourself and your line and stuff" och det andra är att det är precis såhär som Lily Allens röst passar bäst.
Har inte hunnit lyssna på resten av skivan än, Drivin' Me Crazy står på repeat.


Ikväll blir det iallafall http://www.klubbfit.se/, jag antar att vi syns där.

Alltid när jag ligger och ska somna om nätterna, ni vet när tankarna flyter iväg sådär, kommer jag på saker att skriva om här, men när jag vaknar om morgonen har de gått om intet. Bland annat har jag tänkt skriva en hyllningskrönika till Freaks & Geeks och de renodlat bra ungdomsserierna som sänts de senaste åren (Spung och Skins), men det känns lite som att sparka in öppna dörrar.

En annan tanke jag har haft är att skriva om hur mycket jag älskar, och då menar jag verkligen älskar, en helt ny blyertspenna. Ni vet, när udden är sådär bra och vass att det bara blir roligt att skriva. Sen insåg jag att det var ett ganska meningslöst ämne att ta upp.

Nu ska jag istället komma till något jag lovat att göra. Häromdagen såg jag äntligen Everything's Gone Green, skriven av Douglas Coupland. Något jag skjutit upp att göra länge, helt utan anledning. Jag önskar nu att jag sett den direkt, av ett par anledningar. Framför allt herr Couplands manus, tvetydigheten i användandet av ordet green i titeln, Paulo Costanzo och att jag bara älskar såna där, vad man brukar kalla "indie"-filmer, där allt är lite vemodigt och där filmen egentligen inte handlar om historien utan om personerna. Händelserna i filmen är egentligen bara till för att spegla figurerna, inte tvärtom, vilket är rätt ovanligt i filmbranschen. Om ni kan få tag i den, se den.




Och så måste jag också säga, om ni kan "få tag i" Caspian's skiva "The Four Trees", gör det, för jag vill bara gråta när jag hör den här musiken. Det är så jävla bra.

När Battles släppte videon till Atlas, den här fantastiska låten, så blev jag så chockerad över hur bra det var att jag glömde att lyssna på resten av skivan. När nu videon kommer till låten Tonto blir jag sådär igen. Den är så fantastiskt bra att jag blir helt till mig.
Inte många kommer att tycka att det här är bra. Många kommer att tycka att det är för stökigt och konstigt, precis som med Atlas, men herregud, jag tror att jag älskar det.




Och videon till Atlas:

Tänkte jag skulle liva upp stämningen i bloggen med lite klassisk historierevisionism alá Josef Stalin.

Något jag har fastnat för: Film-musik. Alltså, inte soundtracket, utan snarare det man kallar "score", alltså bakgrundsmusiken. Ta bara ett sådant exempel som Michael Andrews score till Donnie Darko, jag vet inte om jag någonsin hört något bättre. Eller Nick Cave och Warren Ellis score till The Proposition, en film som i och för sig fick alldeles för lite kredd eller uppmärksamhet, i jämförelse med hur bra den var..

Och nu! Nu har jag upptäckt Clint Mansells score till The Fountain, av Darren Aronofsky, som han spelat in tillsammans med Kronos Quartet och Mogwai (Bara en sån sak!). Den är bisarrt bra, det är sån där musik som, om du lyssnar på den i hörlurar på tillexempel en buss, tunnelbana eller till och med promenad, så får den en att kännas som att man vandrar omkring i en film, eller åtminstonde, att man är statist.

Idag blev jag väckt efter fem timmars sömn för att vikariera som lärare på skolan jag jobbar på. Kändes lite underligt med tanke på att jag inte alls är kvalificerad, men det gjorde inget. Tvåans matte klarar jag med miniräknare iallafall..

Jag minns när man var liten och ens klassföreståndare alltid hade en bok som lästes under ett par veckor och hur mycket jag älskade att bara sitta och lyssna på "Tordyveln flyger i skymningen" - en bok som vi tvingade fram våran lärare att läsa minst två-tre gånger under ett par år.
Idag gjorde jag just det här. Jag läste ur "Den fantastiska räven" av Roald Dahl (en bok som förövrigt allas favorit Wes Anderson ska filmatisera, en animerad film som kommer ut om två år.) och det kändes sådär bra och mysigt att bara sitta och ha högläsning.

Förövrigt måste jag säga att det känns lite malplacerat att gå omkring i högstadielokaler igen, såhär sex år efter att jag slutat högstadiet själv. Jag trevs aldrig i högstadiet, men det finns ändå någon romantisering kring just den tiden av livet. En tid jag helst vill glömma. Nu får jag göra om det, men med aningen mera kontroll.

"So let the people talk
This Monday morning walk
Right past the fabulous mess we're in
It's gonna be a beautiful day
So do the bluebirds say
As I take your hand
And you take my kiss
And I take the world"

Jag skulle vilja prata lite om Patrick Wolf's nya, The Magic Position.
Då menar jag inte skivan, alltså. Utan spåret.
Anledningen till att jag bara pratar om spåret The Magic Position är att jag faktiskt inte har lyssnat på någon annan låt på skivan The Magic Position. Jag vill nog inte lyssna på någon annan låt. Patrick Wolf är jävligt duktig, men det här är en sorts känsla jag aldrig fått från honom förut.
Jag vill att den som läser det här, lyssnar på låten The Magic Position. Anledningen är att när jag lyssnar på den fylls jag av glädje. Jag vill att mitt liv ska vara som låten The Magic Position! Jag vill att allt ska kännas såhär! Jag blir sprallig och lycklig av den här låten, jag känner mig som ett litet barn.

"And I know how you've hurt
And been dragged through the dirt
But come on get back up
It's the time to live
So give your love to me
I'm gonna keep it carefully
So deep in the treasure chest below my breast"

Resten av skivan bryr jag mig inte om, och det är ändå Patrick Wolf vi pratar om, som jag älskar. Allt han gjort tidigare har varit bra, men här är det för mycket kärlek för att kunna lyssna på någon annan låt.

Patrick Wolf - The Magic Position

Den här låten gör mig lycklig.

Grattis till Stephen Fry som fyller 50 år idag.
Och framförallt, grattis till alla som såg Stephen Fry: The Secret Life of the Manic Depressive som gick på SVT häromdagen. Det var en utomordentlig dokumentär utan att vara lagt åt "buhu"-hållet. Han förklarade bara sakligt hur han kom på att han var bipolär och hur det visade sig i hans ungdom.

För er som inte såg den hoppas jag att den går i repris.

Igår gick sista avsnittet av Life On Mars, denna fantastiskt brittiska serie. Sista avsnitten kan inte ha gjort någon besviken, det var i precis samma stuk som resten av serien har varit. Helt otroligt jävla bra för att vara ärlig. Rysningar och skratt hela tiden. Jag vet inte ens om jag har så mycket att säga, jag ska inte spoila om det är någon som inte sett det sista avsnittet än men det var bara så fantastiskt.

Och för två avsnitt sedan, när Sam presenterar sig och sin "fru" som Tony och Cherie Blair och deras vän, Gene Hunt, som Gordon Brown. Alla kanske inte fattar, men de som gör det vet hur fantastiskt roligt det är. Och när Sam berättar för hela gänget att de kommer att styras av Margaret Thatcher inom en snar framtid och Gene Hunt svarar: "There will never be a woman prime minister as long as I have a hole in my arse."
Fantastiskt. Men jag bävar den amerikanska versionen. De kan inte göra en The Office och fortfarande göra det sevärt. Det går bara inte. Bara att David E. Kelly skriver manus är ju en anledning till att skjuta sig i huvudet. Okej, han har gjort Boston Public och Boston Legal som är sevärda, men inte mer. Absolut inte rysningar och skratt.

Igår var det planeringsdag och kickoff på jobbet. Det vill säga att jag satt på möten mellan åtta och tolv och cyklade igenom halva Tyresö mellan ett och tre. Det var inte så farligt som det låter. Jag har kommit fram till att jag faktiskt har en kondition, men den tas bara fram när jag verkligen behöver det.

Idag blir andra riktiga arbetsdagen och jag är peppad, även om det är jävligt tidigt. Jobbar heltid hela den här veckan och några dagar i nästa, fram tills skolstarten, och det känns bra. Har även fått pengar nu så jag är jävligt sugen på att göra massa grejer. Om det är någon som vill ha något för sig - hör av er. Jag är pepp.

Nej, nu ska jag borsta tänderna och åka till jobbet.

Idag lyckades jag både med att gå på en arbetsintervju och att få ett jobb. Båda skedde på samma ställe. Jag börjar jobba på måndag och det är jag jävligt nöjd med.

Annars lyssnar jag just nu på Kevin Drew's skiva Spirit If. Allt som har kommit i kontakt med Broken Social Scene är ju faktiskt guld. Om det känns lite för indiepopigt så kolla in den kanadensiska rapparen K-Os' senaste skiva Atlantis (Hymns for Disco), den är också riktigt bra. Och Kevin Drew hjälper till med sången på en låt.

Jag är glad.

Häromdagen när jag satt och väntade på en buss och lyssnade på musik kom en person förbi på cykel och nickade lite trevligt åt mig och det tog väl ungefär fem sekunder innan det klickade och jag förstod att det var min gamla dagislärare, Uffe, som cyklade förbi med vad som såg ut som en kostymnisse på en cykel brevid.
Det är liksom lite det som är grejen med att bo kvar i samma område år in och år ut. Även om man kanske inte känner varandra speciellt bra, aldrig har träffats eller så, så vet man fortfarande vem alla är. Eller åtminstonde, känner igen dem.

Min familj har bott i samma område i över femtio år. Mina morföräldrar byggde ett hus här när det egentligen bara var ett sågverk och gamla sommarstugor i området. Efter tio år byggde de en dansbana och ett folkets hus och hade tillställningar. Det växte till ett område med flera villor. Flera av villorna i närheten av mina morföräldrars hus ser nästan exakt likadana ut som orginalhuset. Huset som min mormor och morfar ritade och byggde helt själva. Jag har fått höra alla anekdoter om familjerna som bor/bodde i närheten och historien om när min mamma cyklade in i en stor pall med tegelstenar och fick allt över sig och när min moster hade hand om hästar vid Drevviken, stället där det nu står en länga med ett femtiotal hus som ser exakt likadana och inte stod där för tre år sedan. Man ser hur området förändras och hur folket byts ut. Man vet ungefär vilka alla är, man känner folket som äger pizzerian och Konsumet och man vet att killen som ägde tobaksaffären tidigare sålde sprit och knark från lastkajen. Man visste även att det inte var så himla svårt för kids att köpa cigg där om man kom in när ingen var i närheten.

Nackdelarna med att bo kvar i samma området i cirka tjugo år är ju att alla personer man inte riktigt gillat också bor kvar. Killarna som gick i nian och hängde med sina mopeder nere i centrum om nätterna på nittotalet har skaffat barn och jobbar som snickare eller elmontör och bor kvar där deras föräldrar en gång flyttade in för att det var ett så himla idylliskt ställe att bo på. Tills posten, biblioteket, polisen och allt annat vettigt lades ner för att allt skulle centraliseras.

Det fanns en tid när jag bodde här, när jag bodde precis där Konsum låg (innan det blev Vivo), när jag fick låtsas att jag inte tillhörde min familj. Det fanns en tid när jag och min mammas barndomskompis' son (krångligt), Stefan, blev jagade från Lyckebyskolan påväg hem av nazister i bilar och på mopeder. Såna där trevliga killar som man har byggt Nattbuss 807 på, ni vet? Det fanns en tid när man sköt emot min mamma med luftgevär, förstörde våran fina röda Fiat, brände ner lokaler min mamma hade hand om, och stod utanför våran balkong klockan fem på tisdagsnätter och spelade musik, bara för att jävlas.

Men det fanns även en tid när alla tog tag i det och körde iväg idioterna. Det fanns en tid när det var så himla mycket enklare att se vem som var god och vem som var ond. När de onda gick omkring med hakkors på sig och skrek åt en. Nu vet man inte vem som vill köra hem alla invandrare och starta ett nytt raskrig, nu syns det inte. De döljer det så himla mycket bättre.

Det fanns en tid när jättetrevliga Conny, som jobbade i kassan på Konsum och studerade till polis, blev rånad en gång i månaden. Det fanns även en tid när jag blev jagad hem från skolan, de dagar jag inte gick hem med huvudvärk, inte av nazister utan av folk som jag hade gått i samma klass som sen jag började skolan. Jag har kommit över det där och kräver ingen sympati eller så. Jag har inget tyck-synd-om-mig-komplex, jag har bara ett jävligt stort intresse för att berätta om det, för det är en helt annan tid. Eller, det känns som en helt annan tid, det är egentligen samma sak.

Jag förväntar mig inte att någon har läst så här långt men av de cirka 20 år jag har bott här så har jag kommit till en slutsats.

Jag måste flytta härifrån.

Känner att jag behöver kommentera det här. Bilden kommer från Aftonbladet och har med att David Beckham fortfarande inte spelat för sitt amerikanska klubblag även fast han kostade kring 300 miljoners miljarder dollar att köpa från ett spanskt lag som betalade 200 miljoners miljarder euro för honom.
Är det ingen som börjar tycka att det här är lite löjligt? Jag skrattade när ett lag ville betala 80 miljoner svenska kronor för Zlatan Ibrahimovic. Liksom.. Vad fan? Vad är det som gör hans arbete så himla värt? Fotbollsspelare är inte längre fotbollsspelare, idrottsmän är inte längre idrottsmän, idrottsmän är reklamskyltar. Och reklam, det tjänar man pengar på. De som styr idrotten nuförtiden är affärsmän. Människor som, tillexempel den som det talas mest om, Roman Abramovitj, en otroligt korrupt person som helt enkelt hade kontakter med skummisar när Sovjetunionen brakade samman och helt enkelt lyckades bli en oligark som stal naturresurser som tillhörde det ryska folket. Eller ta den som är uppe på löpsedlarna nu, den här thailändaren som har gett Sven-Göran Eriksson 700 miljoner för att bygga ett fotbollslag i Manchester. Herregud, det är en korrupt politiker som inte kan förklara vart han har fått de här 700 miljonerna ifrån.

Är det verkligen såna personer ni vill ha i sporten? Det tvivlar jag på.
Och bort med brottslingar ur idrotten.

Igår kom vi hem igen, efter fem dagar i Småland. Hjärtat är fullt och jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva min festivalupplevelse. Allt var bra förutom de små stormarna av hagel och regn. Det gick att leva med eftersom att alla samlades under ett partytält och hade de trevligaste stunderna.
Jag såg inte så mycket band men Xiu Xiu var helt klart bästa bandet på festivalen. Tredje låten var Joy Divisions "Ceremony", bara en sån sak gör ju en hel festival.
Men som sammanfattning kan man ju säga att.. Det finns många internskämt, många nya och gamla vänner och många galna händelser. Men framförallt, många Kung.

Förresten, se det här om ni vill se världens kanske roligaste stund:

Istället för att åka till Värmland denna gång, åker jag till Småland. Det känns lite som Nils Holgerssons Underbara Resa, fast med mer öl och mindre gäss.
Denna gång bär det av till Emmabodafestivalen för mediokra band men Sveriges bästa festival. Håll tummarna för bra väder, det vill säga, inte för mycket regn.

Missa inte Martin Kellermans sommarprat idag på P1, 13.00!

Jag har, av någon anledning, en förkärlek till långa titlar på skivor eller låtar. Det spelar egentligen ingen roll vad de försöker säga eller vad de betyder, det känns bara lite mer genomtänkt när man faktiskt har tagit sig tid att kalla en låt för Concerning the UFO Sighting Near Highland, Illinois istället för "Untitled" eller, ännu värre! när man döper en låt efter skivans namn, eller tvärtom. Eller kanske till och med heter samma sak som man döper en låt och en skiva till. Det visar på brist av respekt för sina lyssnare. Kom igen, om du lyckas smocka full en skiva med 10-11 låtar med helt olika texter kan du väl åtminstonde ge dem orginella namn? Jag vet, jag vet, det kan tyckas vara lite pretentiöst för det mesta, men det visar bara på fantasi och att det faktiskt är något speciellt man lyssnar på.

Förövrigt köpte jag och Joanna varsin Emmabodabiljett häromdagen. Vilka ska dit? Någon?

Vardagsdiskussion i mitt hem.

Jag: Kan vi inte se en film?
Joanna: Som vad?
Jag: Everything's Gone Green eller The Boys From Brazil?
Joanna: Boys From Brazil är en såndär film jag har bestämt mig för att inte tycka om!
Jag: Men den handlar ju om din favorit-nazist!!

Äntligen har jag, efter att ha tömt internet på information, lyckats spåra upp Everything's Gone Green. Jag vet inte om det kan bli bättre, en film om slackers i Kanada av allas favorit, inklusive min, Douglas Coupland. Inte dåligt, inte dåligt.





ps. Missa förövrigt inte P3 Dokumentär om knarkhandel i Latinamerika idag, 18.03 på P3 (såklart).
Deras program är alltid oklanderligt bra. Om du är intresserad av något de har gjort program av, ladda ner och ladda på mp3-spelaren. Det är perfekt kollektivtrafik-lyssning. ds.

Nedan följer en liten genomgång av Acceleratorfestivalen och förhoppningsvis blir den lite gladare än det förra inlägget. Jag kommer till och med att hylla Bright Eyes en snabbis.

Acceleratorfestivalen, Frescati, Stockholm. Fredag 29/6.
Efter att jag, Joanna, Månsson och Agnes startat med några Kung och spaghetti i Hammarby Sjöstad begav vi oss ut till Universitetet för lite mera öl och ännu mera sällskap. Så fort det är festival vid Frescati är traditionen att sitta under trädet precis vid ingången, vilket har flera fördelar. Blandannat så ser man alla som går in vilket gör det enklare att spana på folk man känner eller tycker att man borde känna.

Jag, Månsson och Emilie vandrade in för första gången för att se Tokyo Police Club på Allhuset, för mig blev det andra gången då de var förband på Ratatats spelning på Debaser. Hela charmen med Tokyo Police Club är att de lyckas dra av i runda slängar hundra låtar på ungefär trettio minuter. Jag har alltid haft en förkärlek för band där sångaren faktiskt spelar ett annat instrument än gitarr när han sjunger. Så gör David Monks i T.P.C, han spelar bas. Det är respektfullt. Problemet med bandet är att ibland kan det bli glest mellan höjdpunkterna. Nature of the Experiment och Your English Is Good är kanon-låtar. Verkligen, men.. Resten.. Jag vet inte, det saknas något.
Det jag gillar är de snabba låtarna, när basen driver fram texten. Men Monks skriver bra texter, i Nature of the experiment sjunger han "We're halfway up the bracket, The rain comes through my jacket" och jag får rysningar varje gång. Det ska bli intressant att se hur deras fullängdare blir nu efter två ep's. Jag ser fram emot det.

Påväg ut från området för att dricka upp den sista ölen såg jag en glimt av The Gossip, något jag önskar att jag inte gjort. Jag står inte ut med att hela bandets image är uppbyggt kring att deras sångare är lesbisk och tjock. Okej? Liksom, vad har det med någonting överhuvudtaget att göra? Jag förstår det bara inte, musiken är väl helt varken bättre eller sämre än annan MTV-rock, men. Nej, bara instinktivt nej.

Kvart i åtta var det så, efter dyr Accelerator-öl, dags för TV on the Radio, som gjorde en av förra årets bästa skivor, Return to Cookie Mountain. Den är superb även om jag saknar lite av ljudet från Desperate Youth, Blood Thirsty Babes från 2004. Jag har för mig att Malena Rydell skrev i DN Kultur igår att stora scenen på Accelerator inte riktigt är deras optimala scen och jag tror det stämmer. Att spela sin svängiga, rätt mörka blandning mellan soul och postpunk i kvällssolen gjorde att charmen försvann från låtar som Wolf Like Me och I Was A Lover. Och det är ändå låtar jag älskar. Alltså, inte sådär att jag lyssnar på dem och tycker om dem, utan att jag får gåshud i ansiktet när jag slår på dem. Men det gick att dansa ändå. TV on the Radio känns fortfarande riktigt spännande sisådär tre år efter debuten. Det ska bli intressant att se vad som händer när nästa skiva kommer.

När TV on the Radio spelat klart var det glassande i kvällssolen medan Peter Bjorn and John spelade i tältet.
Efter det dök äntligen Månssons måste-se-band upp. Modest Mouse.
De lyckades att skapa något så underligt som en hitkavalkad med främst nya låtar. Även några goda klassiker och det kändes fint att se att indie-legendaren Johnny Marr hade lagt ner så mycket arbete att han till och med lärt sig texterna till de äldre låtarna. Det värmde mitt Smiths-hjärta. Något som även värmde det var att se att Johnny Marr fortfarande ser ung och fräsch ut, till skillnad från andra Smiths-medlemmar (se: Andy Rourke och Mike Joyce).
Hursomhelst var Modest Mouse bra och de levde upp till alla förväntningar.

Cansei De Ser Sexy såg jag egentligen för lite av för att kunna uttala mig om, men jag kan tänka mig att det var dans, dålig engelska, neonkläder och allt vad det innebär. Inget negativt med det.

Någonstans här, när jag av någon smart anledning skulle kissa utanför området och precis utanför utgången bestämde mig för att bära en vän så gick mitt armband av. Bästa tillfället, verkligen. Lyckligtvis lyckades jag avleda vakterna från att jag höll i mitt band när jag visade det genom att småprata och vara sådär SUPERTREVLIG som bara jag kan vara. Det var verkligen bäst så, för nu var det hög tid för Interpol, också sådär för andra gången. Första gången var ju såklart på Mondo. Interpol är ett av världens bästa band, även fast de verkar förlora förmågan att röra på sig när de väl står på scen. Paul Banks kommer ut på scen i en mössa (!) och Carlos Dengler med sin nya image, krulligt hår och en mustasch han stulit från någon i en fäktningsscen ála Zorro. Inte för att det spelar någon roll, jag gillade bara den tidigare flörten med fascist-estetik.
Som sagt spelar det ingen roll vad han hade på sig för de gav med sig och spelade Stella Was A Diver And She Was Always Down som extranummer. Det enda de gjorde fel förra spelningen upprättade de nu. Jag vet inte ens om det finns något mer att säga om spelningen. De gamla låtarna var bra. De nya låtarna var bra. Allt var bra. Riktigt bra.
När man ser något sådant är det svårt att sätta det till ord. Jag vet att det är lite det jag ska göra här, men ni får ursäkta för den här gången.

Hursomhelst slutade kvällen där någonstans kring 01.00 och hemfärden gick snabbt men cigaretterna tog slut vilket jag och Månsson löste med en promenad i Sjöstan, där vi till slut hittade ett öppet Statoil. Tack nattöppet liksom.

Acceleratorfestivalen, Frescati, Stockholm. Lördag 30/6.
Dag två började lite senare vid Universitetet, men desto tidigare i Sjöstan. Vi satt på vårat vanliga ställe under trädet och drack mer öl än dagen tidigare. Vi hörde Gruff Rhys, Long Blondes och José González, men ingen brydde sig riktigt. Ända till ungefär en kvart innan Junior Boys skulle gå på scen 2, i tältet. En spelning som började lite segt men kom igång. Jag har hört någonstans ifrån att de ska vara kassa live, men det är absolut inte det intrycket jag fick. Jag vet inte om det har någonting att göra med att när jag och Månsson gick ut för att ta en cigg i mitten av spelningen, så träffade vi på Terry Ericsson, men jag vill gärna tro det. När In The Morning satte igång var det en helt ny stämning. Allt blev helt plötsligt hårdare, snabbare och bättre. Alla låtar efter den, även de lite segare gamla låtarna blev svängiga och gjorde mig glad. Mer gitarr än vanligtvis och mer bas. Det är så det ska låta. Jag gillar att bli överraskad och det gjorde Junior Boys mig verkligen. Riktigt bra melodier och drag. Tack!

Att se Jens Lekman brukar vara ett nöje. Speciellt utomhus. Men den här gången, nja.. Jag vet inte riktigt. Kanske var det den underliga duetten med Frida Hyvönen som förstörde det. Okej, det var en fin låt, men jag avskyr Frida Hyvönen. Jag hade hellre sett att Jens hade delat sin duett (och sin kyss) med Miss Li som är tusen gånger bättre än den där Hyvönen. Det var kul att höra, såsom jag förstod det, att At The Drive-In Bingo är den nya singeln, för det är en underskattad låt. Det var även fint att höra Black Cab för första gången på länge. Men, hela grejen med att snabba upp och förändra låtarna gör mig lite besviken. Visst, jag förstår att man som musiker måste utvecklas hela tiden och göra om, göra nytt, men.. Det är ju orginalen jag älskar! Det antar jag att alla andra gör också.
Nej, det känns lite som att allas älskling Jens har börjat få lite hybris han med. Det är alltså inte bara boy-genius Conor Oberst som har drabbats av detta virus, även våran svenska boy-wonder. Det är de enkla låtarna som är de bästa. Gå tillbaka till att spela in låtarna helt själv och dumpa bandet. Du är bäst med en ukelele eller en gitarr och resten inspelat på en dator eller bandspelare. Det är så det ska vara, det är så jag vill ha det och det står jag vid.

Att bara på någon timma gå från ett ganska slött uppträdande från alla ovanstående artister till ett riktigt shownummer, det händer inte ofta. Jag antar att det var därför Accelerator bokade Rufus Wainwright, för där har vi ett shownummer. Från en seg start med avbrytande av låtar för att dra anekdoter om kärleksaffärer med nordiska män till ett fint pianonummer av Leonard Cohens Hallelujah i Jeff Buckley-tappning, iförd i morgonrock som såg dyr ut, och vidare till ett Judy Garland-dansnummer med koreograferad dans(!).
Det var en show att se, tråkigt nog att han inte drar av någon av sina ordentligt bra låtar utan håller sig till vad jag bara kan gissa är nytt material.

Vid den här tiden hade solen gått ner och alla sätt och frös när helt plötsligt området framför stora scenen spärras av och små emo-popare körs bort i förmån för en stor gaffeltruck som uppenbart bara var där för att lyfta upp Conor Oberts stora ego på scen. Eller möjligtvis pianon. När Bright Eyes
såväl går på, ovanligt väl i tid, är det på något vis lite läskigt att se en person man sett upp till, framförallt den där gången han skulle spela på Cirkus, men fick reda på att Clear Channel är delägare av den lokalen och därmed fick spelningen flyttad till Münchenbryggeriet, har förvandlats till någon sorts.. Jesus-figur. Han har drabbats av något storhetsvansinne. Men, nog om hur besviken jag blev.
Han spelade Gold Mine Gutted, och det var nog för att väga upp allt dåligt. Dessutom spelade han At The Bottom Of Everything, vilket är en låt jag älskat ända sen den hette We Must Sing.
" We must memorize nine numbers and deny we have a soul
Into this endless race for property and privilege to be won
We must run, we must run, we must run"
DET är otroligt bra. Men nya skivan, Cassadaga, är en skiva man inte ens orkar lyssna två gånger på. Country-rock / arenarock-grejen förstår jag inte. Conor, du är inte den nya Messias, du är bara en kille som mådde riktigt dåligt en gång i tiden och nu verkar du inte göra det, så då är det enklare att skriva texter om absolut ingenting alls. Nej, släpp en ny skiva som Digital Ash In A Digital Urn eller släpp en ny skiva med Desaparecidos så blir jag glad.

Överlag var Accelerator iallafall väldigt bra. Men jag saknar band som Voxtrot, Polyphonic Spree och The National.
Och så är jag lite arg över att Cold War Kids och framförallt Holy Fuck ställde in.
Dessutom är jag besviken på mig själv för att jag inte drog arslet ur vagnen och såg Digitalism.
Men, tack Luger, för en bra festival. Jag hoppas ni gör det ännu bättre nästa år.