Almost Crimes (Radio Kills)

Var på Accelerator igår och i förrigår. Det kommer ett inlägg om allt som var bra där men här följer en text bestående av besvikelse.

Bright Eyes har länge haft en speciell plats i mitt hjärta och jag har sett dem live ett par gånger, både som Bright Eyes och bara som Conor Oberst. Conor har alltid lyckats göra någonting nytt för varje skiva och skriva ordentligt fina texter. Men.. den senaste skivan var helt meningslös att lyssna på. Detta gjorde att mina förväntningar på spelningen på Accelerator inte var så höga. Och bra var väl det, för hade jag haft höga förväntningar hade det här varit ett hatiskt blogg-inlägg.

Det som har gjort Bright Eyes till det där lilla extra är alla små fina grejer i låtarna. Sättet Conor sjunger på, går upp och sen ner under en snabb tid och han vet precis när han ska ta en liten paus i en mening som gör att det har ett eftertryck. Allt det där gör att det blir någonting speciellt. Nu har han helt plötsligt bestämt sig för att istället behålla de små sakerna som gör det så fint, så ska han och hans band (som förövrigt bestod av två trummisar, någonting jag väntat på länge) fläska på så mycket att ljudbilden gör ont i huvudet. Istället för en andningspaus kommer ett trumsolo eller arenarock-gitarrer. Det blir jag otroligt besviken över. Nej, om inget drastiskt händer med Conor Oberst's jesus-komplex och U2-drömmar så ger jag upp på honom.

Det är sällan man känner en mysig stämning över spel. Oftast brukar det väl vara att skjuta så många man kan, döda döda döda, på allt. Även på gratis spel på internet.

Men lyssna upp! Jag hittade ett spel som är lite utav en utmaning, men man mår samtidigt bra av att spela det. Det instämmer sig en mysig stämning plus att det är roligt. Prova på det: http://www.ferryhalim.com/orisinal/g3/bells.htm

Förövrigt var Värmland otroligt trevligt och mysigt även om det regnade konstant, men, är det midsommar så är det.
Det är skönt men jobbigt att vara tillbaka i Stockholm ändå. Högljutt och krav på att man ska göra något hela tiden.

Nu tar jag en välförtjänt paus från internet och åker till ödemarken för lite relaxing, det vill säga, Värmland.
Hejdå civilisationen!

/Martin.



Tillägg klockan 16.33.
Hejdå kaffe latte, Götgatsbacken, ironi, avgaser, Alex Schulman, stress, Café String, indie, Pet Sounds, knuffar på Drottninggatan, förorter, kollektivtrafik, korta avstånd, Carl M. Sundevall och allra mest: bloggsamhället.

Vi syns om en vecka eller mindre.

Jag vet att jag har skrivit om det förut och förlåt mig om jag är dum i huvudet eller något, men.. jag tror inte riktigt att jag förstår hur folk kan tycka att världen verkar okej?

USA:s stora hjältemodiga mission i världen är just nu, enligt dem själva, att skapa fred i Mellanöstern. Det vill säga: skapa en marknadsekonomisk liberal demokrati i de länderna de själva anser att inte ha detta. (Alltså, bara för att förtydliga, Saudiarabien, Jordanien, Kuwait och så vidare är undantagna för de har en välvillig export och import med USA.)

För mig har alltid en liberal demokrati varit att folket väljer och folkets röst är slutgiltig (om inte det ena partiet har makt, inflytande och pengar bakom sig, ála det amerikanska presidentvalet 2000). Så när ett folk väljer ett parti till företrädare för sig, då respekterar omvärlden detta, right? Hur kommer det sig att man inte kan respektera det palestinska folkets val i form av Hamas, då?
Jag tycker inte att Hamas är ett vettigt parti, jag säger som Göran Greider skrev i Metro häromdagen:
"Religion ska inte blandas in i politiken på det sättet. Men det är inte det som är frågan, utan frågan är om en rörelse som vann ett korrekt genomfört demokratiskt val ska få styra ett land eller inte."

Jag tycker inte heller att Fatah är ett bra parti, det är ett korrupt, toppstyrt parti som behöver en helomvändning, och det var väl helt enkelt det som palestinierna försökte få fram genom att rösta på Hamas. Precis som vi gör i Sverige, vi vill ha en förändring, därför röstar vi på Moderaterna. Men, vad skulle hända om EU skulle ogiltigförklara regeringen Reinfeldt och säga: "Alltså.. Nej, vi sa ju att ni skulle få ett demokratiskt val, det fick ni, allt gick rätt till, men.. Tyvärr, ni valde fel parti, så vi måste helt enkelt.. dra in allt understöd, alla EU-subventioneringar och alla pengar, dessutom kommer vi stoppa alla transporter med mat och andra varor till er tills ni insett att ni gjort fel."

När man ställer upp i ett helt demokratiskt val och vinner, då är man demokratiskt vald, vare sig EU eller USA tycker att man är bra. Vad är det som säger att palestinierna någonsin mer vill ha ett demokratiskt val efter det här, när ingen ändå respekterar deras val.


Läs Göran Greiders krönika här.

Hej!
Månsson gjorde det här två gånger i rad på sin blogg så jag tänkte, det kan väl jag också göra.

Nu har jag tröttnat. Jag är trött på att ni inte än har förstått att man inte enbart kan beskriva band och artister genom att jämföra dem med andra. Speciellt när musiken faktiskt inte har några likheter med varandra.
Till och med en duktig skribent som Fredrik Strage, som jag inte har något annat än respekt för, börjar den (alldeles för korta) recensionen av Amy Winehouses spelning på Hultsfred genom att, som alla andra, jämföra henne med Pete Doherty.

"Amy Winehouse uppträder på scenen som Pete Doherty ramlade ner från i fjol. Hon är en lika spektakulär hedonist."

Jag förstår inte likheterna. Förutom möjligtvis att det är spännande att dra jämförelser som annars bara The Sun skulle våga sig på. Nu är det enkelt att dra likhetstecken mellan Amy och Pete, ellerhur? De spelar likadan musik, de använder samma drog för att dra ner sig själv och framförallt så.. Ja, eller var det kanske så att de faktiskt inte har några likheter med varandra? Det kanske var så jag menade?

Nej, Fredrik Strage, dina recensioner börjar tappa. Visst, det kanske kan ursäktas med att du antagligen sitter backstage på ett skitigt och regnigt Hultsfred, så jag får väl förlåta dig. Men det känns ändå som att du har den där blandningen mellan den överpopulistiske Anders Nunstedt (som man ju faktiskt inte kan tycka om) och den överpretentiösa Andres Lokko (som man måste säga är överlägsen i popkulturell skriftfascism, inget fel med det, men det lockar inte så himla mycket att läsa om det dekadenta livet i London, det är rätt uttjatat.)

Så snälla, framförallt du, Fredrik Strage, skriv OM musiken, inte vilket annat band de låter som, eller hur personen beter sig. Jag vill inte ha Expressen-texter i DN. Men jag vill bara inte läsa om att Wolfmother är inspirerade av Led Zeppelin igen, det ger mig, som du skriver om Laleh, en "intensiv lust att avsluta kvällen med en burk sömntabletter, en hela vodka och en lång simtur i sjön Hulingen."
Och jag är inte ens på Hultsfred.

Tack.
Martin.

Slog mig ner i soffan för att slötitta på MTV2, och vad dyker upp om inte videon till 'Sleep Now In The Fire' med Rage Against The Machine. Ett sånt där spår av ilska från tiden då allt gjorde en arg, speciellt allt i världen. Det är en låt och en video som jag inte sett på minst åtta år. Och när jag sitter där och njuter av nostalgi och av hur arg Zach De La Rocha egentligen var på den tiden när det begav sig så går det upp för mig att regissören av videon faktiskt är Michael Moore. Det gjorde mig glad ända in i märgen. Jag lyssnar aldrig på Rage Against the Machine längre, den tiden i mitt liv är över, men det går inte att undvika att det är fantastisk musik. (Ja, jag förstår att jag tappar en himla massa indie-credd-poäng eller vad ni vill kalla det, när jag säger det) Men den ordentliga ilska och upprördhet som strömmar över en kan man inte förneka. Det är grymt. Det är riktigt bra.

Det värsta är bara att världen är sämre idag än vad den var 1999. Det går bara utför. Folk som protesterar emot G8-mötet i Rostock blir gripna för skitsaker och polisen/staten/storebror har koll på dig.
Vi behöver ett Seattle till, vi behöver någonting som skakar om folk så att de inser vad i helvete G8, världsbanken och U.S.A håller på med mitt under våra näsor. Det är dags att ställa personer som Karl Rove, Paul Wolfowitz, Dick Cheney och George W. Bush inför rätta. Det har sagts förut och det kommer att sägas igen, de männen är våran tids stora förbrytare.

Kom igen nu, är det inte dags att lägga av! Den svenska regeringen måste ta upp kontakterna med den Palestinska regeringen. Det är inte en diktatur, det är en folkvald regering. Okej, det är inte den bästa i världen, men vill vi införa demokrati i Mellanöstern måste vi fan börja någonstans. Vi kan inte säga åt dem att ha ett demokratiskt val och sen säga: "Äh, vi bara skojade, ni röstade ju fel". Kan man föra en dialog med Nordkorea som är en diktatur kan man väl föra en dialog med Hamas. Kan ni föra en dialog med Israel kan ni väl föra en dialog med Hamas. Nej, jag börjar tröttna på den här skiten, när inte ens Socialdemokraterna kan prata med palestinierna då är världen påväg åt helvete.

Johan: "Människor som lever efter sina egna principer är ändå undantagslöst tråkiga!"
Jag: "Ja, jag funderade lite på det där.. Varför ha egna principer när man kan ha någon annans?"
Johan: "Varför ha några principer överhuvudtaget när andra kan ha dem?"
Jag: "Varför ska andra behöva ha principer när jag kan ha dem?"
Johan: "Hur ska vi ha tid med principer när vi är upptagna med att fråga oss sådana saker hela tiden?"

För er som inte såg dokumentären om massakern i Jonestown, Guyana, av predikanten Jim Jones den 18:e november 1978, se reprisen på SVT på lördag 16.25. Det är en av de bästa dokumentärerna jag sett på länge.
Man kastas från entusiasm till mordet på 909 stycken människor.

Man skulle kunna dela upp New Order i två stycken basdelar.
Del 1: Gitarrbaserad rock med melodiösa inslag.
Del 2: Elektronisk dansmusik med mycket syntar.

Del 1 har Franz Ferdinand tagit efter och del 2 har LCD Soundsystem tagit efter. När så Franz Ferdinand gör en cover på LCD Soundsystems 'All My Friends' så låter det helt enkelt som.. Tja, som New Order.

Franz Ferdinand - All My Friends (LCD Soundsystem Cover)
(yousendit-länk)

Jag och Joanna såg 28 Days Later häromdagen, en film som man kanske borde sett tidigare. Hursomhelst var den rätt bra, men förutom rätt äckliga zombie-smittade engelsmän och Cillian Murphy så har den en av de mest ångestframkallande scenerna jag någonsin sett.

Det är lite att jämföra med i nyinspelningen av Dawn of the Dead, när den öppnas med Johnny Cash's 'The Man Comes Around', när jag såg det för första gången mådde jag riktigt dåligt och hade gåshud ända upp i ansiktet.

28 Days Later har en Cillian Murphy springandes i ett helt öde London till Godspeed You! Black Emperor's 'East Hastings', kanske en av världens bästa låtar någonsin. Det var också ett sådant där tillfälle då man mår riktigt bra och riktigt dåligt samtidigt. Det kan inte gå fel med bombastisk ångest i filmer, helt enkelt.

Jag har följt den här nya diskussionen/hypen/trenden som Nöjesguiden skrev om, och Expressen sen hakade på.
"Trenden" jag pratar om är såklart om neo-grabbar, killar som, jag citerar: "..både kramas och brottas, syr och renoverar hemma och gör en grej av det. [...] Ständigt återkommer de till kramandet i sitt resonemang, för de här unga männen pratar hela tiden om sin vänskap. De vårdar den ömt, pratar om sina polare och bekräftar ständigt varandra som mjuka och fina. Att veta det är att vara det. Det här är de fina killarna, som varken är homofober eller misogyna våldsfetishister."

Första gången jag läste artikeln så tänkte jag, jamen, fan vad bra! Men när jag sen började tänka efter vad de egentligen säger så blir jag arg. Det står nämligen även såhär precis i början av det där stycket: "Men nu har en helt ny typ av grabbighet börjat gro: neograbbarna!"
De flesta av sakerna på testet av "Vilken neograbb är du?" Vilken neograbb är du? är för mig rätt uppenbart självklara. Okej att det inte är det för andra kanske, men, att krama sina vänner när man träffar dem, oberoende av kön är väl en självklarhet?

Varför skulle det vara något nytt och en "ny sorts grabbighet" för? Indiekids har ju gjort det sen innan Morrissey började sjunga att det är hemskt att någon så stilig ens bryr sig. Varför skulle det vara en ny sorts grabbighet, när det egentligen är en grabbighet som bara alltid hamnat i skymundan för fotbollskravaller, våldtäkter, misshandelsfall och oprovocerat våld?

Vad skulle nu hända om Nöjesguiden gick ut med en neo-brudighet? En brudighet där tjejer lagar bilar, hellre slåss än kramas och skriker könsord åt varandra? Skulle inte det tolkas som rätt.. sexistiskt?
Jag säger såhär, jag tänker inte ha någon ångest för vad resten av mitt kön gör, det finns inget kollektivt ansvar för män, lika lite som det finns ett kollektivt ansvar hos kvinnor eller svarta eller judar. Jag kommer däremot alltid bekämpa det genom att faktiskt leva det livet jag vill leva. Jag tänker fortsätta krama mina manliga och kvinnliga vänner och jag tänker fortsätta identifiera mig med "kvinnliga" attribut, inte för att de är kvinnliga, utan för att de faktiskt stämmer in på vem jag är!

Idag var jag inne i stan för att få tillbaka pengar från Södra Teatern, eftersom Explosions In The Sky ställde in sin spelning. Vädret var superbt, men det enda jag kunde tänka på när jag åkte buss igenom söder, något jag brukar förnöja mig med, då jag inte gillar att åka tunnelbana, var att det känns främmande med fina, gamla hus i Stockholm.
Som förortsbarn är jag inte direkt bortskämd med fina lägenhets-hus, utan snarare så att förorten trycker ner fula höghus så långt ner i halsen på en att man nästan slutar andas. Vem var det tillexempel som kom på den underbara idén att, när vi ändå ska bygga en miljon lägenheter, kan vi inte göra dem så horribelt fula som vi bara kan? Lite sådär bara för att jävlas.

Mitt hus, i min förort, har en finfin front av vitt tegel med orangea balkonger i plåt. Ja, ja, jag vet 1970-talet, men det kan väl ändå inte ha ansetts som snyggt, inte ens då?

Okej, att det var ett dyrt projekt att bygga en MILJON lägenheter, men kom igen, varför ska vi som bor här behöva lida för att vi inte har råd, eller lust, att bo i stan? Nej, jag tycker att det är dags att vi avskaffar den här jävla bostadssegregationen! Jag vill också bo i ett hus från tjugotalet kring Vitabergsparken! Varför får jag inte det?
Ja! Just det, jag har inte en miljon liggandes över på något konto, eller i aktier. Jag får väl helt enkelt satsa på att vinna på något sorts lotteri för att ha ett startkapital för att kunna ta ett lån. Ett lån som, ovanpå mina 40.000:- i skuld till CSN, jag aldrig någonsin skulle kunna betala tillbaka.

Det ska bli intressant att se hur det går med lägenhetspriserna när marknaden blir översvämmad av bostadsrätter. Ni vet, sådär som den borgerliga alliansen vill.
Synd för dem att det inte riktigt verkar som att någon vill köpa en trea i en alldeles för nedgången förort som ingen satsar pengar på. Jag skulle inte vilja lägga ut mellan 500.000 och en miljon på "få" bo i en förort på den mörka sidan av månen.

Just för tillfället är det enda jag riktigt lyssnar på postrock. Denna otroliga genre som jag inte förstått varför inte alla bara älskar av hela sitt hjärta. För några månader sen, när det här enstaka lyssnandet övergick i besatthet slog jag emot huvudådern i guldgruvan, nämligen The Silent Ballet De har allt du kan tänka dig. Ladda ner deras samlingar. Otroliga.
Och helt plötsligt låg där en hel värld framför mig. Från Explosions in the Sky, Godspeed, Do Make Say Think och hela det där överflödet av kanadensisk postrock, till musik från alla jordens hörn. Japan! Finland! Sverige! Frankrike! Australien! England! Belgien! Ja, det kommer överallt ifrån, men i det tysta. Sedan den dagen har jag inte ens tid att lyssna på allting. Men några guldkorn har jag allt hittat. Sweek, från Belgien, med den underbara skivan The Unbelievable Cinematic Crash.
Laura, från Australien. Med ett låtnamn som: It's Kind of Like the Innocent Smiles You Get at the Beginning of a Relationship Before You Fuck Everything Up, kan det ju bara inte vara dåligt.
Och självklart God is an Astronaut. Alltså! Det kan ju inte slå fel.

Häromveckan snubblade jag på en CDR med ett band som heter Willow, hade aldrig hört talas om dem förut, men jag chansade och vilken chansning det var! Jag vet inte så mycket mer om dem än att de är ifrån Georgia (precis som Maserati!) och att de låter fantastiskt, men här är deras Myspace

Och här är en mp3:a: Willow - Untitled 2 (yousendit-länk, bara så du vet.)

Varför inte? De är väl ungefär orden som får beskriva mitt blogg-skapande. Jag trodde aldrig att det skulle gå såhär långt, men tji fick jag. Har inte riktigt bestämt vilken inriktning jag ska ha. Det känns som att alla bloggar man halkar in på har en inriktning. Mp3-bloggarna, "Hej mitt liv är jättejobbigt"-bloggarna, Sport-bloggarna och så självklart de som jag själv hamnar in i: de som inte riktigt än vet vad de ska skriva om. Alla har en blogg men det verkar inte som om de flesta egentligen skriver.

Nu har jag hört att det är "hippt" att lägga ner sin blogg. Linda Skugge gör det, Fredrik Virtanen gör det och hela det där gänget, ni vet. Jag är egentligen trött på hela blogg-fenomenet. Det verkar gå ut på folks andra internet-aktivitet. Ni vet, logga in på communitys, googla saker som egentligen inte borde bloggas på och självklart: porr.