Almost Crimes (Radio Kills)

Alltså, för er som inte redan peppat er till döds i väntan på den här filmen, så se den här trailern för Cloverfield..



Lost-skaparen JJ Abrams + monster + frihetsgudinnan = ingenting annat än helt sjukt fantastiskt och gåshud. Vänta bara. Detta kommer bli hårdporr för Lost-fans.

Förresten har ju aldrig TV4 gjort någonting bättre än att visa Napoleon Dynamite klockan 16.40 på en måndag.

Jag har alltid sett Emilio Estevez som familjen Sheen's svarta får, (För dem som inte visste det så är han son till Martin Sheen och bror Charlie Sheen, namnet "Sheen" är ett taget namn.) brodern och sonen som behöll familjenamnet, han som hamnade lite utanför. Nu på senare år, även om Charlie Sheen alltid har haft ganska dåligt rykte, så visar det sig att det inte är Emilio Estevez som är det svarta fåret, det är Charlie. Inte för att det är något större fel på Two and a Half Men, det är väl en medelmåttig amerikansk sitcom där Charlie Sheen i princip spelar sig själv. Men Emilio Estevez regidebut i Bobby visar på en helt ny sida av honom. Om du har någorlunda intresse av politik eller drama, se den. Se den även om du inte delar dessa intressen, det är en bra film.

Några andra tankar:
Kommer Elijah Wood någonsin se äldre ut än femton?
Har William H. Macy någonsin gjort någonting dåligt?
Nick Cannons skådespelartalang är otroligt begränsad.
Det är inte ens kul att tycka att Lindsay Lohan är jättesnygg, men det går inte att låta bli.

Det här året ska jag ta vara på alla chanser jag får. Jag ska inte fega ur. Det gör jag alldeles för ofta. Jag tänkte att jag skulle bygga upp min självkänsla, idén om att jag faktiskt har någonting att bidra med, inte vara så rädd, inte vara så förbannat ordentlig. Kanske bli lite mer risktagande än tråkig. Go me!

"I wouldn't trade one stupid decision, for another five years of life."

Tjugo procent av jordens befolkning avverkar åttio procent av jordens resurser.

Jag tror det säger lite om hur absurt man lever nu för tiden. Vet inte om jag har så mycket mer att säga men jag hoppas på att vi ser en förändring snart, börjar bli trött på det här.
En gång i tiden var jag politiskt aktiv och kämpade och gnodde tills jag blev trött på alla andras brist på engagemang och tappade mitt eget. Nu blir jag bara uppgiven och ledsen när jag hör alla fakta och statistik på vad folk gör för att förstöra istället för att göra om, göra rätt.

Och det handlar bara inte om den globala uppvärmning och andra diverse mode-ord. Det handlar framförallt om konsumptionen, det är det som är problemet. Det är produktionen och konsumtionen som orsakar global uppvärmning, det är våran ständiga överproduktion och överkonsumtion som i slutändan kommer orsaka våran undergång. Vi lever i en nedåtgående spiral och det är inte människans fel, det är den kapitalistiska världsordningen som förorsakar det här. Karl Marx förutspådde för en himla massa år sedan att kapitalismen är en ideologi, en ordning, som i slutändan kommer att förstöra sig själv. Problemet är att planeten och mänskligheten hamnar i kläm.

Det är systemet det är fel på, inte mänskligheten.
Missuppfatta mig inte, jag har inte tappat hoppet, kände bara för att vara lite dystopisk.
En dag kommer en förändring att komma och tro mig, innan dess är min aktivitet i full gång.

Jag måste bara få säga en sak utan att låta självgod. Jag är så jävla stolt över mig själv.
För ungefär tre år sedan hade jag ingen aning om någonting. Visste inte vad jag ville göra, vad jag ville bli, vem jag var.

När jag gick gymnasiet var jag hopplöst meningslös. Jag gick inte ens dit. "Tog studenten" med (mer än) undermåliga betyg och lade mig direkt in i arbetslöshetens lata vardag och låg kvar där till och från i två - tre år. Sen gick jag en sån där onödig kurs genom arbetsförmedlingen och fick en praktikplats på en skola. Och bara sådär slog det mig: det är det jag vill göra med mitt liv. Jag vill jobba inom skolan. Framförallt inom fritids. Det är precis det jag vill ägna mitt liv åt. Jag skiter i om det är ett underskattat arbete eller att jag antagligen aldrig kommer tjäna mer än 19000 före skatt, i månaden. Det gör ingenting - för det är det här jag vill. Jag mår bra av det, får ut någonting av det, presterar så bra jag kan. Någonting jag aldrig känt eller gjort förut.

Jag är stolt över att jag har pluggat upp nästan alla mina betyg för att jag ska kunna läsa till fritidsledare och jag är stolt över att jag skaffat mig ett jobb där jag är uppskattad och där jag tycker om att vara, att åka till och att vara på.

Från att ha varit deprimerad, trött, arbetslös, fet, meningslös och alldeles för tillbakalagd, till det här! Vilken succé. Jag är glad!

Tjejen här ovanför och jag har delat många fantastiska stunder sedan vi först träffades den 7:e juli 2005. Alla stunder har i praktiken varit galna och underbara. Hon känner mig ut och in och har varit mitt stöd i många situationer jag inte har klarat av att hantera helt själv. Nu bor hon i det anglosaxiska riket vilket gör att vi inte ses lika ofta som vi borde göra, men det kan jag hantera för jag vet att hon vet att jag finns här när hon är på besök och då är det precis som det varit de senaste två åren. Vi har hamnat på konstiga fester, vi har sett band spela och vi har varit sidekicks till varann länge och kommer fortsätta vara det. All kärlek till Amanda!

Min serie fortsätter.

Tjejen här ovan och jag har gått hand i hand i, vad är det?, fem eller sex år nu. Hela vårat förhållande startade med att jag var obehaglig och tog reda på vem hon var sedan jag sett henne på bussar i mitt område. Sen lyckades jag charma henne på något vis och vi var tillsammans i två år. Tjejen är ovan är min bästa på alla sätt och vis. Ina och jag har känt varandra så länge att jag kan förutse vad hon ska göra i situationer och jag tror nog att hon kan göra detsamma med mig. Jag älskar dig, min bästis.

Tänkte jag skulle införa ett lite mer personligt spektra i min blogg genom att skriva diverse hyllningar till folk som jag älskar av stora delar av mitt hjärta.

Killen på bilden här ovan heter Erik Månsson, han härstammar från den berömda Månsson-familjen från Katrineholm. Han och jag sågs för första gången av en slump på en förfest i Norrköping år 2004, ett år där vi båda hade större tyngd, både i form av kilon och hår. Sen dess har det varit villkorslös kärlek. Vi har varit ett radarpar både i Norrköping och i Stockholm och för mig kommer han alltid att vara Månsson, en av mina bästa vänner.

Nu är det ju så att jag skulle vilja göra ett stort utlägg om det amerikanska presidentvalet såhär fjorton år innan det ens sätter igång. Men eftersom jag har tidsbrist och att jag är säker på att ingen skulle läsa igenom allt så tänker jag inte göra det. Jag tänker bara säga:
Nej till Barack Obama. Mer nej till Hillary Clinton.
Den enda som verkar relativt "vettig" i det här presidentvalet, det vill säga om inte Ralph Nader ställer upp som oberoende kandidat, är Dennis Kucinich, som ändå ställer upp för demokraterna.



Han står för blandannat:

• Strengthening gun control.
• Legalizing same-sex marriage.
• Ending the War on Drugs.
• Preventing the privatization of social security.
• Abolishing the death penalty.
• Providing full social security benefits at age 65.
• Ratifying the ABM Treaty and the Kyoto Protocol.
• The immediate, phased withdrawal of all U.S. forces from Iraq; replacing them with an international security force.
• Guaranteed quality education for all; including free pre-kindergarten and college for all who want it.
• Immediate withdrawal from the World Trade Organization (WTO) and North American Free Trade Agreement (NAFTA).
• Repealing the USA PATRIOT Act.

Det vill säga: hamna på ungefär samma standard som Sverige idag. Teoretiskt sett iallafall.

Sen står ju frågan fast, vem kommer rösta på någon som ser ut som att han har gömt guld någonstans på Irland, men det kommer att visa sig.

När Gus Van Sant gör film gör han det med kärlek och det fullkomligt strålar fram till en i biosätet.
Sättet det är klippt på, sättet det är skrivet på, kärleken till figurerna och hans fantastiska sätt att få fram ångest när det är helt tyst gör att han helt klart står bland världens bästa filmmakare.

Sådär, nu är jag lika gammal som de flesta av mina jämngamla vänner.
Tjugotvå - tjugoett, vad är egentligen skillnaden? Måttlig.

Sitter och lyssnar på The Ascent of Everest och låten som bär namnet till det här inlägget. För det första kanske jag ska förklara två saker:
1. En "Threnody" är en sorts minneslåt för någon som gått bort.
2. Med den andra november syftast på den dagen då George W. Bush slog John Kerry i det senaste amerikanska presidentvalet.

I den här låten så hör man en Godspeed You! Black Emperor-liknande röst i bakgrunden som talar "direkt" till den då sittande presidenten Ronald Reagen. Det är ett klipp från ett tal av en demokrat, Mario Cuomo, från den demokratiska partikonventionen 1984 där Cuomo, före detta guvernör i New York talar om det dåvarande dagsläget i USA: Det är skrämmande, för det här är tjugotre år sedan och saker har bara blivit värre. Här är en bit av talet:

"Maybe Mr. President, if you stopped in at a shelter in Chicago and spoke to the homeless there; maybe, Mr. President, if you asked a woman who had been denied the help she needed to feed her children because you said you needed the money for a tax break for a millionaire or for a missile we couldn't afford to use.

Maybe - Maybe, Mr. President. But I'm afraid not. Beacuse the truth is, ladies and gentlemen, that this is how we were warned it would be."

Världen är förjävlig ibland och nu är det fan dags för en förändring.

"Spektalet" Pete Doherty och hans Babyshambles spelade precis på EMA på MTV och nu måste jag prata som ett gammalt Libertines-fan och vara lite töntig en stund. Det slår mig lite mer och mer varje gång jag hör eller lyssnar på något av Babyshambles att det som fattas i musiken är Carl Barãt. Allting var lite mer spännande när de var The Libertines, jag gillar inte Pete så himla mycket utan resterande fyra delar av Libertines.

Allt kring det har blivit en så enorm cirkus att det bara är skrattretande vem orkar läsa om Pete och Kate Moss och deras problem längre ens? Nej. Jag saknar 2002 överlag.

Så fort Horatio Caine (dvs. David Caruso, som förövrigt var fantastisk i NYPD Blue) i CSI Miami pratar med ett barn eller går över till reklam så får jag kalla kårar längs ryggraden. 1. Han är så otroligt smörig. 2. Ingen kan väl tro att han är en välmenande person när han beter sig sådär. 3. Han bara spyr ur sig klyschor, han säger egentligen ingenting alls! 4. VAD FAN MENAS MED ATT HAN STÄNDIGt HAR SOLGLASÖGON PÅ SIG?

Jämför Horatio Caine med herr Gil Grissom i traditionsenliga, "vanliga", CSI. De är skådespelare på helt olika plan. Gil Grissom (William Petersen, innan CSI en av de sämsta skådespelarna i amerikanska, såkallad TV-movies) citerar ju Shakespeare fram och tillbaka. Det David Carusos karaktär är grundad på, helt byggd på, är "räddaren i nöden", den stora starka polisen som ska lösa alla problem för den lilla människan. Alltså, what the fuck?

Nej, lägg ner CSI Miami och använd pengarna till att göra CSI NY till en helt okej serie istället!

Ibland när man kommer igång med skrivandet, bloggandet osv så har det en tendens att bara fortsätta av rena farten.
Helt appropå det senaste inlägget så kommer här ett till.



Hur kan man inte älska en person som ser ut såhär och dessutom gör en fin cover på Nico's These Days?
St. Vincent - These Days.

Ibland känns livet mest som den största ångestscenen någonsin, i Royal Tenenbaums, där Luke Wilsons karaktär Richie försöker ta livet av sig. Det känns alltså inte så bra.

Jag fyller år den sextonde november och har alltså därmed gjort planer för att ha någon slags tillställning.
Idag läser jag att Wes Anderson kommer till Stockholms Filmfestival med sin nya film The Darjeeling Limited, och ska bli tilldelad Stockholms Filmfestivals Visionary Award. Detta betyder att det kommer vara en så kallad Face2Face med nämnda man, något jag otroligt gärna skulle vilja gå på. Förra året (eller om det var året innan) var det David Lynch som satt i samma sits, då var jag inte lika intresserad på riktigt som jag är nu.
När tror ni att Wes Anderson kommer då? Jo! Den sextonde november..

Livet skiner inte alltid på en helt enkelt.
Äsch, jag får väl nöja mig med Anton Corbijn istället.

Det är sådana här tomma söndagar som kommer att definera året 2007 när det börjar dra ihop sig till årsskifte. Jag har fortfarande inte lyckats få tag i ett tidsfördriv som jag inte tröttnar på efter fem minuter och det börjar tära på en efter ett tag.

Hursomhelst visades ju sista Sopranos-avsnittet ikväll och det var väl en behållning i sig, men nu är det över.
Ska rycka upp mig inom en snar framtid, det vill säga, efter löning. Klippa mig, skaffa nya kläder, nytt liv helt enkelt, en aning bort från den här hopplösa lunken. Det ska nog gå bra, ska ni se.

Har du någonsin tyckt att Arcade Fire är världens bästa band? Eller har du kanske inte tyckt att de var världens bästa band, men skriver förbaskat bra melodier och texter? Vad fan, du behöver inte tycka något om dem, du behöver inte ens ha hört talas om dem för att tycka att det här är fantastiskt: http://beonlineb.com/click_around.html

Ett program som alla älskar, men det alldeles för sällan skrivs någonting om. Det tänkte jag ändra på nu, med tanke på det senaste avsnittet jag såg, Blue Harvet heter det, första avsnittet på den senaste säsongen.

Hela avsnittet är en parodi på Star Wars, och om det är någon som överhuvudtaget ser det så hade Robot Chicken ett Star Wars-parodi-avsnitt för några månader sen, det var inte så fantastiskt men det är en rätt värd serie.
I slutet har Peter och Chris en diskussion kring att Peter precis berättat klart "hela" Star Wars. Det roliga inställer sig när man vet att Seth Green (Chris) är en av skaparna till Robot Chicken. Dessutom görs ju Peters röst av Seth MacFarlane, som är skaparen av Family Guy. Läs och njut (du har en minut eller två att avvara, tro mig!)

Chris: Didn't Robot Chicken already do this three months ago?
Peter: I wouldn't worry about it, Chris. I don't even think people are aware of that show's existence.
Chris: Well, I don't know, Dad. I think a decent number of people watch it.
Peter: Oh, really? Define 'decent'.
Chris: I think it's the highest rated show on Cartoon Network, and the Star Wars episode doubled that audience.
Peter: Well, yeah. But double ten people is like twenty people. So, uh, what kind of numbers are we talking about here, you know?
Chris: Don't be glib about this stuff, Dad. It's a legitimate show and they beat you to the punch.
Peter: Uh, I don't know about that, Chris. To me, a legitimate show is on ABC, CBS, NBC... you know, one of the real networks.
Chris: Hahaha. I don't know about that, Dad.
Peter: And besides, what's up with that fifteen minute runtime? What is that? It's like fifteen minutes of guys playing with Star Wars dolls. Oh yay!
Chris: Oh, so you do know the show!
Peter: I read part of a review online. I am not a fan.
Chris: You know, Dad. You're a real jerk!

Igår var jag på Café Edenborg i Gamla Stan för release-fest för Femkul, och innan dess var jag på middag hemma hos Ina. Nu är jag hemma innan fritids börjar igen, ibland är det värt med håltimma på en timma och fyrtiofem minuter. Med tanke på hur kasst jag mår och hur lite jag sovit så hade jag nog spytt om jag inte hade fått komma hem och sätta mig ner.

Både helgen och igår var kul, men helgen var fantastisk, allt gick rätt och allt var kul.
Ikväll ser det ut som att jag måste rucka på mina principer och göra det omöjliga: gå på Baba Sonic. Det ska nog gå bra ändå, jag börjar ju inte förän elva imorgon.

Har dessutom blivit lite halvt förälskad i Kate Nash, bara låten Mouthwash (för att vara lite mer fräsch än att nämna den förövrigt fantastiska Foundations) är en superb låt,  det är pianot som gör det.